Gla’ pôsk!

Istället för att dra till blåkulla i torsdags så drog jag till Götlaborg för middag och utgång.

Vi käkade på el Corazon – tapas. Jag har bara ätit tapas en gång tidigare. Det var inte gott och jag fick rännskita efteråt (la Sombrita). Men nu! Jävlar vad gött! Minnet av den måltiden is still fucking in my mouth.

Sen vart det drinkar och öl och shottar och tequila. Och skumpa. En galen kväll var det. Galen.

Eventuellt dansade jag med två SD-anhängare och detta har jag stark ångest för och jag vill be Gud om förlåtelse för detta oansvariga och idiotiska tilltag. Till mitt försvar så hade jag INGEN aning. Fick reda på det dagen efter. Förlåt.

Vi festade tills solen gick upp. Klockan 06.00 var vi på väg hem.

Jag är fortfarande bakis.

Men. Glad påsk!

Samhällets olycksbarn

Ibland lullar man på och tror att vi bor i en typ, välfärdsstat, där folk har det bra och att de som inte har det bra får stöd och hjälp från samhället. Men så möter man ibland olycksbarnen som blir rövknullade av byråkrati och processer och systemet. Som far så jävla illa i väntan på utredningar och beslut som ska fattas och man står hjälplös bredvid och vill räcka ut en hand men man vet inte om man får för systemet.

Och man får ont i magen men vet att det är ingenting i jämförelse med vad samhällets olycksbarn har. För samhällets olycksbarn har ingen utom sig själv och ett klädombyte i en ekologisk pappåse från Coop.

Morsan bjuder till

Jag kompade ut en timme tidigare idag. Tyckte att jag arbetat för mycket på sistone. Behövde vila, få krafter.

Då finns det två alternativ. Åka raka vägen hem, slänga sig i sängen, powernappa trekvart och sen hämta ungarna. Eller. Åka raka vägen och hämta ungarna, placera oss alla i soffan under ett tjockt täcke framför en film och käka smörgåsrån med mycket smör och dricka varm oboy.

Beslutsångest.

Men jag valde det sistnämnda.

Tror ni inte ungarna går totalt bärsärk där jag ligger under filten smulandes med mina rån. De slåss nämligen om sin moders kärlek. Vem ska sitta närmast mig osv. Det blir gråt och tandagnisslan, knuffar och brottning.

Det enda jag ville var att samla krafter. Inte bli av med dem. Till slut somnar jag framför hotell Transylvanien med två frimärken på mig. Motiv barn.

Nästa gång ska jag umgås bara med mig själv.

Om ni tycker att Ingo verkar långhårig så kan jag meddela om att det inte är något emot vad han är nu. (Bilden är från december).

Var har jag varit egentligen?

Ni undrar kanske vad tusan som hände? Vadan detta långa avbrott i mästerbloggandet?

Orsakerna är två och presenteras härmed i rangordning.

1. Ett stycke Morbus de Quervain har ställt till det ordentligt. Efter allt bloggande från mobilen så har jag lyckats skaffa mig en kraftig inflammation i ett senfack. Detta har led till sjuka smärtor, voltaren en masse utan resultat, tårar, röntgen, arbetsterapi osv. Till slut fick jag en kortisonspruta som (nästan) hjälpte helt. Tjoflöjt!

”Men varför inte blogga från datorn?” tänker ni. Orka, säger jag. Orka starta ett tröskverk till dator. Orka hålla i huvudet det man tänkte skriva tills webbläsaren harvat färdigt.

Dessutom har min tumme inte klarat att skriva på dator heller…

2. Den andra orsaken är att jag har sjuhuhuuukt mycket att göra nu. Jobba 80. Plugga 50. Starta utvecklingsprojekt med lärarkandidat (150). Vara mamma/blivande fru, sova, äta osv. Jag har haft så môe det senaste så det har varit en ansträngning att hålla tankarna i styr. Att blogga hade blivit det som rågade måttet, så att säga. Min hjärna har inte klarat att fokusera på mer saker nu. Så då får man skära ner lite i tankeverksamheterna… Bloggen och den dagliga tidningen rök. (Per Anders Fogelström och Forbrydelsen fick vara kvar) .

Men nu är senfacket på bättringsvägen så jag jobbar upp den kroniska värken istället genom att ignorera läkarens inrådan till att sluta ”ajfåna”.

Summering av året 2012

Jaha. Ännu ett år närmare döden.

Närå. Ännu ett år av livsvisdom, erfarenheter, minnen, tårar och skratt. 2012 är tillända och it’s time for a summary.

Årets resa: Utan tvekan Meschico! Ja, jädrar i min lilla låda sicken resa! Trots utgångna pass och adrenalinpåslaget from hell, mystiska blåsor på Ingo och en överreklamerad hummerpizza så blev den här resan en minneskaramell i livet! Vi snackar vita sandstränder, turkost hav, palmer, Corona till frukost och frieri här.

Årets böcker: Böcker jag minns från året som gått är bland andra Slagskämpen som handlar om en homosexuell pojkes uppväxt i en romsk familj. En klassisk dokumentärroman på temat ”min miserabla uppväxt” men utöver det en god ögonöppnare för de livsvillkor en romsk familj kan stå inför.

Hungerspelstriloginvar en trevlig läsupplevelse. Tacksamt diskussionsunderlag i gymnasieklass.

Men Sandmannen av Lars Kepler blev min värsta bladvändare detta år. Jisses vilken ruskig story. Var tvungen att låsa dörren om mig. Hugaligen!

Jaha?! Tycker ni att jag inte rört mig inom den stora litteraturens sfär? Hmpf! Ni ska vara tacksamma över att jag läser igen överhuvudtaget. Lästorkan har varit ihållande detta år.

Årets TV-serier: Femte säsongen av Sons of Anarchy är nu till ända. Stark start men segt slut. Bäddar för en sjätte säsong dock!

Game of Thrones. Mjukporr och fantasy i en härlig blandning! Khal Drogo – när kommer du igen? Längtar!

Årets låtar: Inte en jävla aning om ifall dessa låtar släpptes i år men mina mest lyssnade låtar under 2012 är i alla fall: Love me or hate me med Miss Souverigny, Paper planes med M.I.A, De som spottar med Kapten Röd och You are the best thing med Ray LaMontagne.

Årets film: Vi måste prata om Kevin fick mig att må dåligt men berörde mig som fan.

Pirater. Så himla, himla kul film. Älskar Queer-piraten mest.

Årets poddar: Jag har under slutet av 2012 börjat lyssna på poddar och mina absoluta favoriter är Gotlands[T]rosorna och En varg söker sin pod . ”Gotlandstrosorna” för feministiska samtal om underlivssvamp och Disney medan ”En varg söker sin pod” pratar feminism kring aktuell kultur. Så roliga också! Jag älskar vargarnas samtal kring hur Stieg Larssons utseende förändrats efter att han slutat tjackpunda. Och hur orealistiskt det är att han fått ligga med barn. Hahaha! Trosornas samtal om underlivssvamp och manliga gynekologer är också mycket underhållande! Lyssna för faen!

Årets karriär: Under året har jag trappat upp arbetstiden successivt och fått ökat ansvar och högre lön. Bra! Men förutsättningarna för att göra ett bra jobb finns inte. För stora grupper. För många kurser. För lite tid. Inte bra!

Jag har steppat upp när det gäller mitt samhällsansvar i klassrummet. Rasistiska, kvinnofientliga och homofobiska uttalanden görs numera icke ostraffat i mitt klassrum. Jag tar diskussionen. Alltid.

Vårterminen slutade i att tårar fälldes för förlorade kollegor (ej i jordelivet) men höstterminen med dess nya tillskott i arbetslaget visade sig bli en perfekt kombo. Har aldrig skrattat så mycket på jobbet som nu.

Årets kärleksboost: Hallååå!? Frieri!? Behöver jag säga mer?

Årets uppbyggnad: Efter fotoperationen i mars hjälpte PT-Maria och sjukgymnast-Helena mig att bygga upp min styrka och jag blev nästan smärtfri. Har aldrig varit så stark som i somras.

Årets ras: Efter en cykeltur med barnen i augusti fick jag tillbaka höftsmärtorna. Som sedan följdes av ryggont, nackont (har haft cirka ett nackspärr varannan månad) och en klämd nerv i handleden. Träningsförbuden har avlöst varandra och jag har vältrat mig i godis, pizza och cigg. Det var mycket längesedan jag var i såhär dålig form som jag är nu.

Årets flipp! Syskonkärleken som spirar i Ryra! Det är helt otroligt, fantastiskt vilken underbar relation våra frön har. Vilda tar Ingo i försvar – alltid! Gör han något dumt och vi höjer rösten, japp, då är syrran där och försvarar och går till motattack: ”Det var faktiskt inte meningen! Hur skulle du känna om jag pratade så argt till dig!?” Är han ledsen, japp, då är hon där och tröstar. Snabbt som fan. Och det är bara syrran som får klapp och kyss och långkram helt oprovocerat. Vi andra får fläka ut oss och truga.

Årets flopp: Brustna relationer.

Årets lärdom: Alla älskar inte mig. Det är okej. Jag älskar inte alla.

Årets insikt: Allt känns bättre om man förlåter sig själv. Ibland är jag kass. Jag blir för full. Smygröker. Får kroppsångest. Äter för mycket. Äter för lite. Sover för mycket. Sover för lite. Ältar och gråter. Spyr och svär. Men efter att jag läste Jonas Gardells dikt ”Förlåt dig själv” ur En komikers uppväxt så har jag börjat göra just det – förlåta mig själv. Och livet ler mer mot mig nu.

Förlåt dig själv
För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

Jaha. Vad händer nu då? Vilka förväntningar sätter vi på 2013?

Ja-aa… det blir bröllop och studier. Så mycket vet jag. Och i övrigt tänker jag mig att min höft ska bli bra. Det är liksom lönlöst att sätta upp några mål om kraftprov, midnattslopp och antal enbens knäböj när jag inte kan hämta posten utan att få ont.

Och så hoppas jag att jag får fördjupa och utöka de relationer som är nya i mitt liv detta år.

Jag är för nyårslöften. Om de är snälla. Tidigare nyårslöften har varit: träna sex dagar i veckan, väg dig varje dag, ät dig aldrig mätt, titta på dig själv i spegeln varje dag och säg till dig själv hur ful och äcklig du är så kanske du blir smal nån jävla gång. Detta året tänker jag mig: försök skippa ciggen i så lång utsträckning som möjligt. Förlåt dig själv om du inte lyckas.

True story

Spetsad

Igår satte jag mig på en blyertspenna. Den borrade sig in i min högra skinka. Stack ut som ett spjut.

Sådana händelser hör man ibland om. Till exempel berättade min tatuerade att en kunds polare en gång fick en virknål i mellangården. Om man tänker ju: Hur i helvete lyckas man med det?

Nu vet jag. Bortsett från virknålen och mellangården då.

Såhär gör man. Man jobbar sista dagen före långledigt, sticker ut till shoppingcentret som Gud glömde, försöker handla julklappar men står mest i kö. Sen letar man parkering för att handla julmat. Hittar ingen. Svär som fan och skiter i allt. Stannar och dyrhandlar allt i liten mataffär.

Åker hem. Hämtar barn. Fixar käk. Roddar inför Vildas punkfest.

Och sen så tänker man: Nä nu jävlar ska morsan fredagsmysa. Och då går man med raska steg till soffan och säger till sonen: Nu. Nu kommer mamma.

Och så liksom dunsar man ner i soffan. Med all kraft. Där dynorna möts. Där något barn tappat ner en trubbig blyertspenna som ställt sig upp.

Ja. Det är alltså så det går till. Och jag är helt övertygad om att bruden med virknålen i mellangården gjorde precis likadant som jag. Fast med mer oflyt.

Jag for i alla fall upp fort som fan och drog ut pennhelvetet. Jag stöttade mig mot väggen in case of eventuell svimning. Men icke. Min välgödda julskinka tog spetsningen bra. Allvarligt talat, det gjorde inte så djävulusiskt ont som man kan tro.

Men det är fortfarande mycket, mycket synd om mig.

Flexibel. Effektiv. Trött som fan.

Igår var jag så trött, så trött. Urlakad var nog ordet som beskrev mig bäst.

Och Vilda vet vad som gäller när morsan är in that mood. Tandborstning kl 19 följt av många kuddar och Anastasia.

Räddaren i nöden.

Anastasia är liksom ”vår film”. Min och Vildas. Den skulle vi aldrig slötitta på. Den beundras bara vid särskilda tillfällen. Trötta, deppiga, urlakade tillfällen. Vi älskar musiken. Och byggnaderna. Och karaktärerna. Och nu drömmer vi om Ryssland.

Men trots Anastasia så fick jag en riktig rövnatt. Sov kasst nåt så inihelvete. Men som tur är har jag bokat i en heldags rättning hemma idag så jag behöver inte låtsas vara pigg och glad på något sätt.

Ni ser rättningshögen där. Kommer jag igenom hälften så är jag mer än nöjd. Jag har lagt upp dagens planering på följande sätt: 20-30 minuters effektiv rättning (hjärnan kan inte fokusera längre än så. True story.) följt av paus i form av hemsyssla. Exempelvis plocka upp Vildas pysselrester från mattan. Eller kläder som ligger och dräller. Eller diska en gammal vällingflaska. Max 5-10 minuter får det ta. Därefter på’t igen. Om en timme har jag min första rast. Chokladbollar och the. Belöningar är bra.

Nu en treo, sen jävlar ska det rättas till ögonen blöder!

So long!

Psyket nästa, i dubbel bemärkelse.

Ni skulle bara veta hur jävla ”tom i pärat” jag är nu. (Leshöpingsuttryck – mycket användbart). Har jag jobbat från åtta a.m. tills nu? Ja, typ. Om man räknar mitt besök i Vildas klass i morse som ”marknadsföring för att locka fler sökande till läraryrket” eller nåt.

Tvåagluttarna har tema ”yrken” och päronen är inbjudna att prata om sina yrken. Självklart anmälde jag mig som frivillig. Jag har ju ett så jävla soft jobb liksom. Tacksamt att fylla ut en lucka då och då. (*IRONI*) På tal om frivillig så var jag på en föreläsning om att handskas med besvärliga klasser en gång. Föreläsaren drog lite olika, återkommande personlighetstyper i klassrummet varav jag genast kvalificerade mig under ”duktig flicka”-kategorin. Nämligen den som, nästan tvångsmässigt,  alltid, svarar på lärarens frågor eftersom ingen annan gör det. Eller som, i vuxen ålder, anmäler sig som frivillig förälder att besöka en klass för att ingen annan gör det…

Nåja. Det gick bra. MEN HOLY JESUS MACARONI! Här går jag och piper om högre lön, liksom. Nänä. Ge allt till lärarna för tidiga åldrar!!! Jag skojar inte! Vildas fröken kan få mitt lönelyft! Vilket jobb! Jag började lacka efter tio minuter. ”Hallååå! Jag PRATAR faktiskt hääär!” sa jag inte. Men jag tänkte. Och ändå var jag jättepedagogisk. Satt på en liten IKEA-pall. Använde inga svåra ord (eller kanske. Jag sa skolplikt och ingenjör. Men jag förklarade sen! Asalätta förklaringar. Lovar.) (svor ingenting) och skrev mitt namn med bulliga bokstäver på tavlan. Och dom ba’: ”Min kusin heter Christian (dagens namnsdag)” eller ”Jag ska jobba med att åka jorden runt när jag blir stor” eller ”Kolla mina örhängen” eller ”Ska du äta lunch med oss?” om man bara ”MEN HALLÅÅÅÅÅÅ! Fokus mina vänner – FOKUS!” Då fick jag dansa till ”min hatt den har tre kanter” och sen drog jag.

Ja, det var ju nära psykbryt där men inte så nära som man kan tro. Det kom nämligen sen, hos doktorn. Jag har ju känt mig ”lite nere” i perioder denna terminen. Kan inte sätta fingret på vad men det påminner om ångest men inte alls så starkt. Sover bra. Äter bra. Rör inte på mig som jag ska… kanske därför? Som nykter ätstörd påverkar ju strävan efter balans mellan in- och utgifter lite väl starkt det allmänna välmåendet emellanåt. Men jag har inte alls mått som jag gjort tidigare i sådana situationer. Då har det varit mycket mer grubbel och ångest. Matmeck och oro. Nu började jag fundera på om jag lider av någon mystisk sjukdom. (Mhm. Cancer. Inte osannolikt. Nä.) I vilket fall. Jag bollade detta med en läkare.

Men. Jag glömde ta upp att jag tror att jag är alkoholist. Eller är och är. Men jag tror jag har anlagen, helt klart. (Morsan – hade inte du en gammelfarbror i Finland som hette Pekka som söp bort sin höjdhoppskarriär?) Och jag vill verkligen inte förlöjliga denna fruktansvärda sjukdom på något sätt och JA, JAG VET att jag inte är alkoholist men… det är så förknippat med belöning och skuld på nåt sätt i mitt allmänna mående. Och det bådar ju fan inte gott. Bör tilläggas att jag nästan aldrig dricker. Men när jag väl gör det, ja ett glas räcker liksom inte. svårt att sluta. Och garanterad ångest dagen efter (även efter två glas vin framför TV:n)(eller efter några fler på en tjejmiddag)… Ja, detta tål att tänkas på. Nästa läkarbesök kanske?

Läkaren var i allafall övertygad om att jag har kemibrist i hjärnan. Jaja. Skratta ni. Men det kändes ändå lugnande. Och nu är det jag som dubblar dosen psykofarmaka. (Ooohhh, comin’ up! Get the party started! Oh yea!) Utvärdering om, låt oss säga – en månad?

 

En Lisa för själen

Igår drog jag norrut för att tillbringa natten i Söne utanför Leschöping, bästaste Lisa bjöd nämligen in till tjejmiddag för att fira sin 30-årsdag! Tjihooo vad mysigt det var! Min första riktiga tjejmiddag med fördrink och sällskapsspel!

Asagött käk, nya, lättpratade, fantastiska människor, musicquiz (jag sög, så sett), viiiin, skratt, klokheter, dumheter och kramar. Och som grädde på moset: Majkenmys och skratt till frukost – perfa!

Åh, älskade Lisa. Tack vännen för en fantastisk kväll!