Det är nu det händer!

Tummen må vara bättre men höften är fortfarande skev och jävlig. Men imorgon är det dags! Ääääntligen ska jag på magnetröntgen i GBG! Det känns nästan som att vara bjuden på fest. Halvåtta på kvällen ska jag rullas in i röret. Krattorparns Märta ska följa med som sällskapsdam/terapeut så det känns som en liten happening bara det!

Jag hoppas, hoppas, hoppas att de ser nåt! Vad som helst nästan. Allra helst lite benpålagringar på höftkulan, då räknar jag med att opereras och vara så gott som återställd till sommaren.

Jag håller mb de quervain-tummen. Ni med va?

Not happy go lucky.

Var har jag varit egentligen?

Ni undrar kanske vad tusan som hände? Vadan detta långa avbrott i mästerbloggandet?

Orsakerna är två och presenteras härmed i rangordning.

1. Ett stycke Morbus de Quervain har ställt till det ordentligt. Efter allt bloggande från mobilen så har jag lyckats skaffa mig en kraftig inflammation i ett senfack. Detta har led till sjuka smärtor, voltaren en masse utan resultat, tårar, röntgen, arbetsterapi osv. Till slut fick jag en kortisonspruta som (nästan) hjälpte helt. Tjoflöjt!

”Men varför inte blogga från datorn?” tänker ni. Orka, säger jag. Orka starta ett tröskverk till dator. Orka hålla i huvudet det man tänkte skriva tills webbläsaren harvat färdigt.

Dessutom har min tumme inte klarat att skriva på dator heller…

2. Den andra orsaken är att jag har sjuhuhuuukt mycket att göra nu. Jobba 80. Plugga 50. Starta utvecklingsprojekt med lärarkandidat (150). Vara mamma/blivande fru, sova, äta osv. Jag har haft så môe det senaste så det har varit en ansträngning att hålla tankarna i styr. Att blogga hade blivit det som rågade måttet, så att säga. Min hjärna har inte klarat att fokusera på mer saker nu. Så då får man skära ner lite i tankeverksamheterna… Bloggen och den dagliga tidningen rök. (Per Anders Fogelström och Forbrydelsen fick vara kvar) .

Men nu är senfacket på bättringsvägen så jag jobbar upp den kroniska värken istället genom att ignorera läkarens inrådan till att sluta ”ajfåna”.

Snyft

Jag har så ont nu så att jag bara vill gråta.

Min höft och röv och ljumske bara molar av värk. När jag står sprider sig smärtan ner till knät och vaden.

På måndag ska jag träffa snuskdoktorn. Jag kommer att diagnostisera mig själv med hjälp av googlade vetenskapliga artiklar som stöder mina farhågor och jag kommer, om nödvändigt, lipa mig till en specialiströntgen i Götlaborg. Det -eller amputation.

En jobbig jävel ska jag vara.

Summering av året 2012

Jaha. Ännu ett år närmare döden.

Närå. Ännu ett år av livsvisdom, erfarenheter, minnen, tårar och skratt. 2012 är tillända och it’s time for a summary.

Årets resa: Utan tvekan Meschico! Ja, jädrar i min lilla låda sicken resa! Trots utgångna pass och adrenalinpåslaget from hell, mystiska blåsor på Ingo och en överreklamerad hummerpizza så blev den här resan en minneskaramell i livet! Vi snackar vita sandstränder, turkost hav, palmer, Corona till frukost och frieri här.

Årets böcker: Böcker jag minns från året som gått är bland andra Slagskämpen som handlar om en homosexuell pojkes uppväxt i en romsk familj. En klassisk dokumentärroman på temat ”min miserabla uppväxt” men utöver det en god ögonöppnare för de livsvillkor en romsk familj kan stå inför.

Hungerspelstriloginvar en trevlig läsupplevelse. Tacksamt diskussionsunderlag i gymnasieklass.

Men Sandmannen av Lars Kepler blev min värsta bladvändare detta år. Jisses vilken ruskig story. Var tvungen att låsa dörren om mig. Hugaligen!

Jaha?! Tycker ni att jag inte rört mig inom den stora litteraturens sfär? Hmpf! Ni ska vara tacksamma över att jag läser igen överhuvudtaget. Lästorkan har varit ihållande detta år.

Årets TV-serier: Femte säsongen av Sons of Anarchy är nu till ända. Stark start men segt slut. Bäddar för en sjätte säsong dock!

Game of Thrones. Mjukporr och fantasy i en härlig blandning! Khal Drogo – när kommer du igen? Längtar!

Årets låtar: Inte en jävla aning om ifall dessa låtar släpptes i år men mina mest lyssnade låtar under 2012 är i alla fall: Love me or hate me med Miss Souverigny, Paper planes med M.I.A, De som spottar med Kapten Röd och You are the best thing med Ray LaMontagne.

Årets film: Vi måste prata om Kevin fick mig att må dåligt men berörde mig som fan.

Pirater. Så himla, himla kul film. Älskar Queer-piraten mest.

Årets poddar: Jag har under slutet av 2012 börjat lyssna på poddar och mina absoluta favoriter är Gotlands[T]rosorna och En varg söker sin pod . ”Gotlandstrosorna” för feministiska samtal om underlivssvamp och Disney medan ”En varg söker sin pod” pratar feminism kring aktuell kultur. Så roliga också! Jag älskar vargarnas samtal kring hur Stieg Larssons utseende förändrats efter att han slutat tjackpunda. Och hur orealistiskt det är att han fått ligga med barn. Hahaha! Trosornas samtal om underlivssvamp och manliga gynekologer är också mycket underhållande! Lyssna för faen!

Årets karriär: Under året har jag trappat upp arbetstiden successivt och fått ökat ansvar och högre lön. Bra! Men förutsättningarna för att göra ett bra jobb finns inte. För stora grupper. För många kurser. För lite tid. Inte bra!

Jag har steppat upp när det gäller mitt samhällsansvar i klassrummet. Rasistiska, kvinnofientliga och homofobiska uttalanden görs numera icke ostraffat i mitt klassrum. Jag tar diskussionen. Alltid.

Vårterminen slutade i att tårar fälldes för förlorade kollegor (ej i jordelivet) men höstterminen med dess nya tillskott i arbetslaget visade sig bli en perfekt kombo. Har aldrig skrattat så mycket på jobbet som nu.

Årets kärleksboost: Hallååå!? Frieri!? Behöver jag säga mer?

Årets uppbyggnad: Efter fotoperationen i mars hjälpte PT-Maria och sjukgymnast-Helena mig att bygga upp min styrka och jag blev nästan smärtfri. Har aldrig varit så stark som i somras.

Årets ras: Efter en cykeltur med barnen i augusti fick jag tillbaka höftsmärtorna. Som sedan följdes av ryggont, nackont (har haft cirka ett nackspärr varannan månad) och en klämd nerv i handleden. Träningsförbuden har avlöst varandra och jag har vältrat mig i godis, pizza och cigg. Det var mycket längesedan jag var i såhär dålig form som jag är nu.

Årets flipp! Syskonkärleken som spirar i Ryra! Det är helt otroligt, fantastiskt vilken underbar relation våra frön har. Vilda tar Ingo i försvar – alltid! Gör han något dumt och vi höjer rösten, japp, då är syrran där och försvarar och går till motattack: ”Det var faktiskt inte meningen! Hur skulle du känna om jag pratade så argt till dig!?” Är han ledsen, japp, då är hon där och tröstar. Snabbt som fan. Och det är bara syrran som får klapp och kyss och långkram helt oprovocerat. Vi andra får fläka ut oss och truga.

Årets flopp: Brustna relationer.

Årets lärdom: Alla älskar inte mig. Det är okej. Jag älskar inte alla.

Årets insikt: Allt känns bättre om man förlåter sig själv. Ibland är jag kass. Jag blir för full. Smygröker. Får kroppsångest. Äter för mycket. Äter för lite. Sover för mycket. Sover för lite. Ältar och gråter. Spyr och svär. Men efter att jag läste Jonas Gardells dikt ”Förlåt dig själv” ur En komikers uppväxt så har jag börjat göra just det – förlåta mig själv. Och livet ler mer mot mig nu.

Förlåt dig själv
För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

Jaha. Vad händer nu då? Vilka förväntningar sätter vi på 2013?

Ja-aa… det blir bröllop och studier. Så mycket vet jag. Och i övrigt tänker jag mig att min höft ska bli bra. Det är liksom lönlöst att sätta upp några mål om kraftprov, midnattslopp och antal enbens knäböj när jag inte kan hämta posten utan att få ont.

Och så hoppas jag att jag får fördjupa och utöka de relationer som är nya i mitt liv detta år.

Jag är för nyårslöften. Om de är snälla. Tidigare nyårslöften har varit: träna sex dagar i veckan, väg dig varje dag, ät dig aldrig mätt, titta på dig själv i spegeln varje dag och säg till dig själv hur ful och äcklig du är så kanske du blir smal nån jävla gång. Detta året tänker jag mig: försök skippa ciggen i så lång utsträckning som möjligt. Förlåt dig själv om du inte lyckas.

Lön för mödan

Jag har aldrig varit en så kass lärare som jag varit den här terminen. Men det är okej. Under de förutsättningar som råder så får jag nöja mig med enough.

Men. Ibland är jag närmast briljant i utformandet av mina uppgifter. Och eleverna sen. Så smarta! Idag till exempel hade vi litteratursamtal kring realismens författare och sju tjejer satt tillsammans och diskuterade betydelsen av Systrarna Brontës verk ur ett feministiskt perspektiv. Man ba’: Katjing! Min pedagog-avatar bara hoppar upp likt en Mario hög på guldstjärna och håvar in pedagogiska poäng. Och häromdagen! Min musikklass fick en muntlig uppgift kring musik, makt och ungdomar och en av brudarna går upp och river av en genusanalys av dagens musikvideos. I just say: Katjing!

Jag är inte längre orolig för feminismens utveckling trots att det fortfarande finns gott om grottmänniskor därute. Det finns hopp. No doubt.

Tack till feminismens pionjärer för att ni väckte frågor och la grunden för oss sjuttio- och åttiotalister. Med hjälp av er har vi kunnat trappa upp kampen för ett jämställt samhälle. Tack vare er är tiden mogen för att ta sig an frågan om ett normkritiskt samhälle där genus inte ska få styra över språk, skola eller fritid. Vi har med er hjälp fortsatt bygga och det blir utifrån det bygget som nittiotalisterna fulländar den feministiska kampen.

Amen.

Psyket nästa, i dubbel bemärkelse.

Ni skulle bara veta hur jävla ”tom i pärat” jag är nu. (Leshöpingsuttryck – mycket användbart). Har jag jobbat från åtta a.m. tills nu? Ja, typ. Om man räknar mitt besök i Vildas klass i morse som ”marknadsföring för att locka fler sökande till läraryrket” eller nåt.

Tvåagluttarna har tema ”yrken” och päronen är inbjudna att prata om sina yrken. Självklart anmälde jag mig som frivillig. Jag har ju ett så jävla soft jobb liksom. Tacksamt att fylla ut en lucka då och då. (*IRONI*) På tal om frivillig så var jag på en föreläsning om att handskas med besvärliga klasser en gång. Föreläsaren drog lite olika, återkommande personlighetstyper i klassrummet varav jag genast kvalificerade mig under ”duktig flicka”-kategorin. Nämligen den som, nästan tvångsmässigt,  alltid, svarar på lärarens frågor eftersom ingen annan gör det. Eller som, i vuxen ålder, anmäler sig som frivillig förälder att besöka en klass för att ingen annan gör det…

Nåja. Det gick bra. MEN HOLY JESUS MACARONI! Här går jag och piper om högre lön, liksom. Nänä. Ge allt till lärarna för tidiga åldrar!!! Jag skojar inte! Vildas fröken kan få mitt lönelyft! Vilket jobb! Jag började lacka efter tio minuter. ”Hallååå! Jag PRATAR faktiskt hääär!” sa jag inte. Men jag tänkte. Och ändå var jag jättepedagogisk. Satt på en liten IKEA-pall. Använde inga svåra ord (eller kanske. Jag sa skolplikt och ingenjör. Men jag förklarade sen! Asalätta förklaringar. Lovar.) (svor ingenting) och skrev mitt namn med bulliga bokstäver på tavlan. Och dom ba’: ”Min kusin heter Christian (dagens namnsdag)” eller ”Jag ska jobba med att åka jorden runt när jag blir stor” eller ”Kolla mina örhängen” eller ”Ska du äta lunch med oss?” om man bara ”MEN HALLÅÅÅÅÅÅ! Fokus mina vänner – FOKUS!” Då fick jag dansa till ”min hatt den har tre kanter” och sen drog jag.

Ja, det var ju nära psykbryt där men inte så nära som man kan tro. Det kom nämligen sen, hos doktorn. Jag har ju känt mig ”lite nere” i perioder denna terminen. Kan inte sätta fingret på vad men det påminner om ångest men inte alls så starkt. Sover bra. Äter bra. Rör inte på mig som jag ska… kanske därför? Som nykter ätstörd påverkar ju strävan efter balans mellan in- och utgifter lite väl starkt det allmänna välmåendet emellanåt. Men jag har inte alls mått som jag gjort tidigare i sådana situationer. Då har det varit mycket mer grubbel och ångest. Matmeck och oro. Nu började jag fundera på om jag lider av någon mystisk sjukdom. (Mhm. Cancer. Inte osannolikt. Nä.) I vilket fall. Jag bollade detta med en läkare.

Men. Jag glömde ta upp att jag tror att jag är alkoholist. Eller är och är. Men jag tror jag har anlagen, helt klart. (Morsan – hade inte du en gammelfarbror i Finland som hette Pekka som söp bort sin höjdhoppskarriär?) Och jag vill verkligen inte förlöjliga denna fruktansvärda sjukdom på något sätt och JA, JAG VET att jag inte är alkoholist men… det är så förknippat med belöning och skuld på nåt sätt i mitt allmänna mående. Och det bådar ju fan inte gott. Bör tilläggas att jag nästan aldrig dricker. Men när jag väl gör det, ja ett glas räcker liksom inte. svårt att sluta. Och garanterad ångest dagen efter (även efter två glas vin framför TV:n)(eller efter några fler på en tjejmiddag)… Ja, detta tål att tänkas på. Nästa läkarbesök kanske?

Läkaren var i allafall övertygad om att jag har kemibrist i hjärnan. Jaja. Skratta ni. Men det kändes ändå lugnande. Och nu är det jag som dubblar dosen psykofarmaka. (Ooohhh, comin’ up! Get the party started! Oh yea!) Utvärdering om, låt oss säga – en månad?

 

Marjestaa’

Yo’! Har varit i Ryssatorp, Mariestad, my hoods i dryga dygnet. Skulle lämna Vilda i morsans försorg i ett par dagar och eftersom Tobbe jobbade, så passande, i Mariestad nu så slog jag till och drog dit en dag tidigare.

Först passade jag på att göra stan i jakt på Halloween-utstyrslar modell vuxen. Jag hade inga höga förhoppningar om att finna något men inte ens dit tog mig verkligheten. De nada.

Jag köpte ett par gröna monstertänder till Vilda för 20 spänn.

På kvällen avnjöt jag ett McDonaldsmeal i min älskades sällskap. Därefter drog jag, Tobbe och Lundens lilla morsgris (som jobbar med Tobbe nu) på Aqua-box. Hahaha! Man skulle filmat de dårarna alltså. Men det var gött att röra på sig lite. I vatten. Jag kände mig helad. Lite grann i alla fall. Min kropp kunde träna utan att få ont.

Synd att jag inte har en rehab-bassäng i källaren bara.

Sen har jag och barnen hängt hos morsan. Byggt lego och lekt med brorsans gamla leksaksbilar.

Obligatoriskt besök hos farbror Gustav. Kakor, kakor och kakor samt bullkrans och saft. Alltid.

Ingo har börjat uppträda mysko. Han kilar ner sig i trånga utrymmen med lite smågrejer som han sitter och pillar med. Lägger på rad eller bygger på hög. Gömmer grejer bakom kuddar och under filtar. Lite gnagare över honom.

Nödslakt nästa

Jag hinner knappt få det ena träningsförbudet upphävt förrän jag åläggs med nästa.

Diskbråck i nacken. Bortdomnad högerarm.

Just give me a gun.

Nä, de ljuger inte

► 3:39► 3:39
http://www.youtube.com/watc…
2 okt 2009

Idag har jag varit hos sjukgymnasten. Jag fick träningsförbud. Inte springa, inte cykla, inte lyfta – skrot. Mina höfter gråter om de inte får vila.

Pjuuuuu… Sånt där är jobbigt för mig alltså. Ångesten vill gärna lägga sig som en bit plastfolie över bröstet – inte så tungt men klibbigt och obehagligt.

Men sen resonerade jag lite med mig själv och gav mig själv ett OK till vila. OK till återhämtning. Hälsan först osv. Sen resonerade jag vidare och beslutade att hetslaga middag också kändes jävligt omotiverat. Så jag köpte pizza på vägen hem.

Och nu ligger jag under en filt i Madrid, med en flicka på glid.

Eller ett under ett täcke med Vilda. Och gluttar på polisserier. Det är mys. Det är OK. Det är den bästa formen av återhämtning.

My hip don’t lie

Min lille, lille höft. Jag trodde att vi började lappa ihop det som inte fungerat mellan oss. Men jag inser nu att jag levt i en illusion av en fungerande relation mellan oss. Jag lovar att jag ska vara mer lyhörd till det du har att säga mig. Fa-an, hippen. Jag saknar dig. kom tillbaka. Jag ringer sjukgymnasten imorgon. Lovar.