Work, work

Den här veckan asså. Lite utöver det vanliga. Det är föräldramöten och nya kurser, tolkar som ska bokas, möten som ska gås på, handla och fixa och trixa och rodda inför festen på lördag.

Satt och väntade på en klass idag. Insåg att jag befann mig på fel skola.

Sa neger två gånger på historieundervisningen – i helt fel sammanhang. Försökte prata mig ur situationen – röda kinder osv.

Jag beställde ett par nya byxor i fredags. De är borta nu. Var är de? I Sandhemsspåret? Hade en knapp timme att panikhandla nåt nytt till helgen idag. Enda chansen. Kom hem med två nagellack.

Kompis, det går bra nu.

Nä, de ljuger inte

► 3:39► 3:39
http://www.youtube.com/watc…
2 okt 2009

Idag har jag varit hos sjukgymnasten. Jag fick träningsförbud. Inte springa, inte cykla, inte lyfta – skrot. Mina höfter gråter om de inte får vila.

Pjuuuuu… Sånt där är jobbigt för mig alltså. Ångesten vill gärna lägga sig som en bit plastfolie över bröstet – inte så tungt men klibbigt och obehagligt.

Men sen resonerade jag lite med mig själv och gav mig själv ett OK till vila. OK till återhämtning. Hälsan först osv. Sen resonerade jag vidare och beslutade att hetslaga middag också kändes jävligt omotiverat. Så jag köpte pizza på vägen hem.

Och nu ligger jag under en filt i Madrid, med en flicka på glid.

Eller ett under ett täcke med Vilda. Och gluttar på polisserier. Det är mys. Det är OK. Det är den bästa formen av återhämtning.

Hybris

Läser Lady Dahmer min blogg?

Jag ba’: Lättja is my second name och hon ba’: Lättja is my middle name!

1-0

Vilda. Jag älskar dig. Du är helt fantastisk, vet du det?

Ja, det vet jag.

Anna-Sara vs. ”Jag-är-inte-en-tillräckligt-god-mor-känslor” 1-0

Sikta mot stjärnorna och nå

upp till den klena syrénhäcken. Om du har tur.

Alltså. Jag ville ju börja skriva mer. Oftare. Längre. Inte nödvändigtvis djupa och seriösa ord (eftersom jag främst är ganska ytlig och larvig) utan mest få ur mig ord som kliar. Inte nödvändigtvis för att bli läst av många utan mest för att sortera upp alla tankar som virvlar och ord och formuleringar som hänger och klänger. (Vet ni, att allt jag gör ser jag i text efteråt. Minsta lilla skitgrej som händer ploppar upp i formuleringar och bilder i min hjärna.)

Men så tar jag mig ju aldrig tiden. Att skriva allt det där som jag ju vill skriva. Istället för långa, genomtänkta inlägg blir det korta, svamliga om kanske inget viktigt alls.

Veckans kvinna liksom, vad hände med henne? Jo, jag har en hel jävla radda med kvinnor i bakhuvudet som skvalpar men så vill jag inte slänga ur mig nåt ogenomtänkt och så blir det inget alls. Det bidde inte ens en tumme.

Och idag åt jag kött. Meatfree monday får byta till transfettsfri tisdag denna veckan eller nåt.

Men allvarligt. Vad fan ska man upp på en jävla stjärna och göra? Brinna upp? Nä. När syréner luktar så gott.

Dra åt helvete vilken afton!

Jag var med Vilda på friidrotten förut. Vi laddade med äppelpaj och möglig grädde. Sen förra veckan hade jag bestämt med ett par andra morsor att vi skulle ut och springa medan ungarna tränade. Så det gjorde vi. Det gick över förväntan – 6,6 km avverkade vi, så långt har jag inte sprungit sen stan brann. Eller typ på över ett år iallafall.

Någonstans under rundan får jag ett mess av Krattorparn. Jag tar upp telefonen och svarar medan jag springer.

Tillbaka igen så hejar jag på kulstötar-Vilda och kör lite situps. Sen åker vi hem. NOT! Bilnyckeln is totally gone! Ka-ta-strof! Vi genomsöker hela Edsborg utan resultat. En snäll mamma skjutsar oss till spåret och hjälper oss att leta där. Ingen nyckel. Hemma letar Tobbe efter extranyckeln – också totally gone. Pjuh! Jag ber en bön: Gode Gud i himlen, förlåt mig mina synder men kan du bara hjälpa oss att hitta nyckeln. Pliiz? Den snälla mamman säger att vi nog borde kolla anslagstavlan ifall nu någon vänlig själ hittat nyckeln och hängt upp den där. Vi tittar och tittar. Under och bakom. Och så bara: ”Men!? Där hänger den juh!” Mitt framför ögonen på oss.

Gud hör bön. Alltså. Gud hör bön.

Och jag ska aldrig mer svara på mess när jag springer. Åtminstone inte om mobilen ligger i samma ficka som bilnyckeln.

Om jag inte hittat nyckeln så skulle jag inte fått någon födelsedagspresent av Tobbe.

Alltså. Gud. Tack och amen.

Utmaningen

Kan en människa slicka sig själv i armhålan?

Måste hon utmana mig såhär med en grogg i vardera ben?

Svaret? Testa fåru’ se!

Kreativitet är av godo? Ondo? Godo?

Någon i min familj har en, som man uttrycker det, livlig fantasi. Hon har startat nån spökjägargrupp på skolan där hon självklart är ledare. Gruppen går ut på att, typ, leta spöktecken eller andra bevis på att skolan är hemsökt av andar och annat knytt. Fröken misstänks för att egentligen vara demon osv… (Hon heter ju trots allt Andersson liksom) Hittills har de funnit diffust spökglegg, röda blodfläckar i taket, mystiska spökmeddelande på väggar (”Hej på dej” skrivet i kol! Plus dödskallebild!)

Fantasin har nu bidragit till sömnsvårigheter och gråt nattetid.

Idag uppdagades att det tydligen är fler i klassen, än själva upphovsmakerskan, som drabbats av sömnsvårigheter och allmän oro inför demonfröknar och skolspöken.

Pjuh! Ja, ja. Jag fortsätter att peppa kreativitet och fantasi. Men så fort hon börjar se i syne och förespråka typ, abortförbud så sätter vi ned foten. Oki?

White trash

Avslutar fredagen from hell med en grogg på verandan. Jag misstänker att alla mina fredagar kommer sluta såhär. Schemat som Gud glömde osv…

Men grogg liksom. Är inte det lite white trash?

Ja, ja… Hellre det än lådvinsfyllo. Ska re va ska re va.

Så jävla stort, va!

Har ju alldeles glömt bort att berätta att Vilda var på minisemester med morsan förra veckan. De var på Göta Kanalrock i Karlsborg för att bland annat lyssna på deras gemensamma idol – Nanne Grönwall…

Tydligen gjorde Vilda intryck på scenarbetarna med sin entusiasm över att få vara på konsert och se sin stora idol, så de bjöd in henne backstage så att hon, ensam (gissningsvis till morsans stora besvikelse) fick träffa samtliga artister.

Vad sa Brolle då? – Han sa Hej.

Entusiasmen tog väl slut här, typ.