Latsidan?

Ni kanske tycker att jag legat på latsidan på sistone? Men, det ska ni ha jävligt klart för er att det har jag ICKE. Dä ä så môe nu, dä ä bara dä. Nationella kukprov som ska rättas. Husritningar som ska färdigställas. Sjuka barn och fan å hans moster.

En uppdatering för er som saknat mig (naaaw, you all did, aiiight!?):

Jag har varit och inskolat Ingo på förskola, nästa termin ska nämligen morsan gå upp till heltid och dagmamman är ledig måndagar. Således hängde vi bland snoriga ungar nån timme och det gick galant.

Jag fick bra vibbar här. Det kändes genusmedvetet (Inget rosa jävla dockrum! Inget blå snickeriverkstad!) och personaltätt. Bra så.

Vi (nåja, den glade) har även ägnat varje kväll åt att rita om mina högst bristfälliga husritningar. Tillbyggnad har ju varit planerad sen länge men tydligen tycker Trollhättans Stad att jag inte gör fackmannamässigt utförda ritningar så nu ritar Tobbe om allt. Jag tassar på tå och servar under tiden.

Med tanke på vilket obefintligt tålamod han har så har han lyckats riktigt bra. Han svär och gormar emellanåt men ändå! Jag trodde jag kände honom utan och innan men uppvisar en helt ny sida. Arkitektsidan. Jag säger att jag tänder på arkitekter men han är så fokuserad så han nappar inte trots att jag bjuder ut mig flera gånger om.

För övrigt så hänger jag mest med mina nationella prov. I söndags satt jag på O’learys med Mozart i lurarna och var jävligt effektiv. Varje kväll myser jag och Penttauren ner oss framför brasan och jobbar lite till. Det går bra. Jag har flow. Fyra kvar nu.

Sen är det bara trettio uppsatser och tjugoen historiska artiklar kvar före lovet. Almost there!

Flexibel. Effektiv. Trött som fan.

Igår var jag så trött, så trött. Urlakad var nog ordet som beskrev mig bäst.

Och Vilda vet vad som gäller när morsan är in that mood. Tandborstning kl 19 följt av många kuddar och Anastasia.

Räddaren i nöden.

Anastasia är liksom ”vår film”. Min och Vildas. Den skulle vi aldrig slötitta på. Den beundras bara vid särskilda tillfällen. Trötta, deppiga, urlakade tillfällen. Vi älskar musiken. Och byggnaderna. Och karaktärerna. Och nu drömmer vi om Ryssland.

Men trots Anastasia så fick jag en riktig rövnatt. Sov kasst nåt så inihelvete. Men som tur är har jag bokat i en heldags rättning hemma idag så jag behöver inte låtsas vara pigg och glad på något sätt.

Ni ser rättningshögen där. Kommer jag igenom hälften så är jag mer än nöjd. Jag har lagt upp dagens planering på följande sätt: 20-30 minuters effektiv rättning (hjärnan kan inte fokusera längre än så. True story.) följt av paus i form av hemsyssla. Exempelvis plocka upp Vildas pysselrester från mattan. Eller kläder som ligger och dräller. Eller diska en gammal vällingflaska. Max 5-10 minuter får det ta. Därefter på’t igen. Om en timme har jag min första rast. Chokladbollar och the. Belöningar är bra.

Nu en treo, sen jävlar ska det rättas till ögonen blöder!

So long!

One down

Kill ‘em all!

Min extremt mörkrädda sambo rastade Pentta häromkvällen. I trädgården.

Han kom in efter ett par minuter och sa att det pep som bara den i gräset. Vilda och jag följde genast med ut med ficklampan i högsta hugg. Tobbe tog med en kvast (!?).

Och jag skojar inte, det var en grästuva som pep nåt så förbannat. Och vi stod där och dividerade vad det kunde vara (möss? sorkar? fåglar? fladdermöss?) samtidigt som vi lyste med ficklampan och höll öronen mot marken för att lokalisera exakt vilka kvadratcentimeter som pep. Vad för något har inte vett att knipa käft/näbb när de/det är i en uppenbarligen utsatt situation?

Jag grävde lite med näven. Tobbe skrek. Han petade lite med kvasten. Jag skrek.

Till slut fick vi fram en gräsboll som pep som fan! Högre och högre! Och här kan man ju tycka att vi skulle ge oss, låta det vara liksom. Men nyfikenheten tog överhanden. Vad var det för nåt som bodde i vår trädgård?

Jag petade lite på bollen och ut ramlade fyra små, små, små dinosaurier musungar. Jag tog en näve gräs och försökte pilla in dem i bollen igen (ville ju inte smitta dem med människolukt) och så pillade vi in bollen under grästuvan igen. Samvetet har gnagt rätt rejält över detta. Jag tror vi bidrog till deras säkra och allt för tidiga död.

MEN. I vanlig kålsuparstil så laddar jag fällan för att se till så deras släktingar som nu huserar under vasken också får möta samma öde. Dåligt samvete – bortblåst.

Regn ute, hagel inne

Just nu pågår byggnation av barnrum i Ryra. Det innebär att det där speciella samspelet mellan far och son tar extrema former i vårt hus just nu.

Svordomar och icke rumsrena tillmälen haglar (från Tobbes håll) medan Tobbes farsa springer runt och väser ”Stressa inte nu!” och sågar snett.

Jag och Vilda sitter på första parkett och äter glass. Och curlar. Hämtar hammare och spik. Steker hamburgare. Och nickar instämmande i Tobbes mumlande.

Och väldigt, väldigt försiktigt förhåller jag mig kritisk till förslag som heltäckningsmatta i barnrum. Njaee, tror du det blir bra?