Alltså.

Jag har extrem bloggtorka. Samtidigt har jag en massa låååånga inlägg som vill ut. Men då orkar jag liksom inte ta mig i kragen. I’ll be back.

Ruth och Amanda

Jaha… Här har man gått och trott att det var jävla modigt av filmskaparna till Johan Falk-filmerna att rollsätta Franks brud med 49-åriga Amanda Ooms.

Och så var det inte hon.

Utan Ruth Vega Fernandez som spelade rollen.

Ja. Det var ju lite pinsamt. Men erkänn, likt?

Mam-maaa, oh-oh-oh-ooooh!

Ni vet den där låten med Queen? Är det rhapsody in rock? Som går såhär: Mammaaaa, ohohohooooo! (I just killed a man?) Aja, i vilket fall så brukar jag sjunga den när Ingo tjatar hål i huvet på mig. Han säger nämligen aldrig: mamma. Han säger mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma. (Aldrig ”pappa”. Vi vet att han kan. Egentligen. Men på rent jävelskap så vägrar han. Ibland säger han ”mappa” men då tittar han på Tobbe och asgarvar. Han trugar ingen, det är klart.)

Jaja. När han tjatar sådär inihelvete brukar jag bryta av med ett litet Queen-vrålande. Det liksom ger utlopp för min frustration.

Och i morse hände det gulligaste. Ingo vaknar okristligt tidigt och ligger och snackar med nallen och rätt som det är hör man ett litet: ”mam-ma, o-o-oo”.

Mammahjärtat smälte.

Snyft

Jag har så ont nu så att jag bara vill gråta.

Min höft och röv och ljumske bara molar av värk. När jag står sprider sig smärtan ner till knät och vaden.

På måndag ska jag träffa snuskdoktorn. Jag kommer att diagnostisera mig själv med hjälp av googlade vetenskapliga artiklar som stöder mina farhågor och jag kommer, om nödvändigt, lipa mig till en specialiströntgen i Götlaborg. Det -eller amputation.

En jobbig jävel ska jag vara.

Summering av året 2012

Jaha. Ännu ett år närmare döden.

Närå. Ännu ett år av livsvisdom, erfarenheter, minnen, tårar och skratt. 2012 är tillända och it’s time for a summary.

Årets resa: Utan tvekan Meschico! Ja, jädrar i min lilla låda sicken resa! Trots utgångna pass och adrenalinpåslaget from hell, mystiska blåsor på Ingo och en överreklamerad hummerpizza så blev den här resan en minneskaramell i livet! Vi snackar vita sandstränder, turkost hav, palmer, Corona till frukost och frieri här.

Årets böcker: Böcker jag minns från året som gått är bland andra Slagskämpen som handlar om en homosexuell pojkes uppväxt i en romsk familj. En klassisk dokumentärroman på temat ”min miserabla uppväxt” men utöver det en god ögonöppnare för de livsvillkor en romsk familj kan stå inför.

Hungerspelstriloginvar en trevlig läsupplevelse. Tacksamt diskussionsunderlag i gymnasieklass.

Men Sandmannen av Lars Kepler blev min värsta bladvändare detta år. Jisses vilken ruskig story. Var tvungen att låsa dörren om mig. Hugaligen!

Jaha?! Tycker ni att jag inte rört mig inom den stora litteraturens sfär? Hmpf! Ni ska vara tacksamma över att jag läser igen överhuvudtaget. Lästorkan har varit ihållande detta år.

Årets TV-serier: Femte säsongen av Sons of Anarchy är nu till ända. Stark start men segt slut. Bäddar för en sjätte säsong dock!

Game of Thrones. Mjukporr och fantasy i en härlig blandning! Khal Drogo – när kommer du igen? Längtar!

Årets låtar: Inte en jävla aning om ifall dessa låtar släpptes i år men mina mest lyssnade låtar under 2012 är i alla fall: Love me or hate me med Miss Souverigny, Paper planes med M.I.A, De som spottar med Kapten Röd och You are the best thing med Ray LaMontagne.

Årets film: Vi måste prata om Kevin fick mig att må dåligt men berörde mig som fan.

Pirater. Så himla, himla kul film. Älskar Queer-piraten mest.

Årets poddar: Jag har under slutet av 2012 börjat lyssna på poddar och mina absoluta favoriter är Gotlands[T]rosorna och En varg söker sin pod . ”Gotlandstrosorna” för feministiska samtal om underlivssvamp och Disney medan ”En varg söker sin pod” pratar feminism kring aktuell kultur. Så roliga också! Jag älskar vargarnas samtal kring hur Stieg Larssons utseende förändrats efter att han slutat tjackpunda. Och hur orealistiskt det är att han fått ligga med barn. Hahaha! Trosornas samtal om underlivssvamp och manliga gynekologer är också mycket underhållande! Lyssna för faen!

Årets karriär: Under året har jag trappat upp arbetstiden successivt och fått ökat ansvar och högre lön. Bra! Men förutsättningarna för att göra ett bra jobb finns inte. För stora grupper. För många kurser. För lite tid. Inte bra!

Jag har steppat upp när det gäller mitt samhällsansvar i klassrummet. Rasistiska, kvinnofientliga och homofobiska uttalanden görs numera icke ostraffat i mitt klassrum. Jag tar diskussionen. Alltid.

Vårterminen slutade i att tårar fälldes för förlorade kollegor (ej i jordelivet) men höstterminen med dess nya tillskott i arbetslaget visade sig bli en perfekt kombo. Har aldrig skrattat så mycket på jobbet som nu.

Årets kärleksboost: Hallååå!? Frieri!? Behöver jag säga mer?

Årets uppbyggnad: Efter fotoperationen i mars hjälpte PT-Maria och sjukgymnast-Helena mig att bygga upp min styrka och jag blev nästan smärtfri. Har aldrig varit så stark som i somras.

Årets ras: Efter en cykeltur med barnen i augusti fick jag tillbaka höftsmärtorna. Som sedan följdes av ryggont, nackont (har haft cirka ett nackspärr varannan månad) och en klämd nerv i handleden. Träningsförbuden har avlöst varandra och jag har vältrat mig i godis, pizza och cigg. Det var mycket längesedan jag var i såhär dålig form som jag är nu.

Årets flipp! Syskonkärleken som spirar i Ryra! Det är helt otroligt, fantastiskt vilken underbar relation våra frön har. Vilda tar Ingo i försvar – alltid! Gör han något dumt och vi höjer rösten, japp, då är syrran där och försvarar och går till motattack: ”Det var faktiskt inte meningen! Hur skulle du känna om jag pratade så argt till dig!?” Är han ledsen, japp, då är hon där och tröstar. Snabbt som fan. Och det är bara syrran som får klapp och kyss och långkram helt oprovocerat. Vi andra får fläka ut oss och truga.

Årets flopp: Brustna relationer.

Årets lärdom: Alla älskar inte mig. Det är okej. Jag älskar inte alla.

Årets insikt: Allt känns bättre om man förlåter sig själv. Ibland är jag kass. Jag blir för full. Smygröker. Får kroppsångest. Äter för mycket. Äter för lite. Sover för mycket. Sover för lite. Ältar och gråter. Spyr och svär. Men efter att jag läste Jonas Gardells dikt ”Förlåt dig själv” ur En komikers uppväxt så har jag börjat göra just det – förlåta mig själv. Och livet ler mer mot mig nu.

Förlåt dig själv
För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

Jaha. Vad händer nu då? Vilka förväntningar sätter vi på 2013?

Ja-aa… det blir bröllop och studier. Så mycket vet jag. Och i övrigt tänker jag mig att min höft ska bli bra. Det är liksom lönlöst att sätta upp några mål om kraftprov, midnattslopp och antal enbens knäböj när jag inte kan hämta posten utan att få ont.

Och så hoppas jag att jag får fördjupa och utöka de relationer som är nya i mitt liv detta år.

Jag är för nyårslöften. Om de är snälla. Tidigare nyårslöften har varit: träna sex dagar i veckan, väg dig varje dag, ät dig aldrig mätt, titta på dig själv i spegeln varje dag och säg till dig själv hur ful och äcklig du är så kanske du blir smal nån jävla gång. Detta året tänker jag mig: försök skippa ciggen i så lång utsträckning som möjligt. Förlåt dig själv om du inte lyckas.

Dra åt helvete

vad äcklig den här serien är. Vågar inte titta. Måste se.