Summering av året 2012

Jaha. Ännu ett år närmare döden.

Närå. Ännu ett år av livsvisdom, erfarenheter, minnen, tårar och skratt. 2012 är tillända och it’s time for a summary.

Årets resa: Utan tvekan Meschico! Ja, jädrar i min lilla låda sicken resa! Trots utgångna pass och adrenalinpåslaget from hell, mystiska blåsor på Ingo och en överreklamerad hummerpizza så blev den här resan en minneskaramell i livet! Vi snackar vita sandstränder, turkost hav, palmer, Corona till frukost och frieri här.

Årets böcker: Böcker jag minns från året som gått är bland andra Slagskämpen som handlar om en homosexuell pojkes uppväxt i en romsk familj. En klassisk dokumentärroman på temat ”min miserabla uppväxt” men utöver det en god ögonöppnare för de livsvillkor en romsk familj kan stå inför.

Hungerspelstriloginvar en trevlig läsupplevelse. Tacksamt diskussionsunderlag i gymnasieklass.

Men Sandmannen av Lars Kepler blev min värsta bladvändare detta år. Jisses vilken ruskig story. Var tvungen att låsa dörren om mig. Hugaligen!

Jaha?! Tycker ni att jag inte rört mig inom den stora litteraturens sfär? Hmpf! Ni ska vara tacksamma över att jag läser igen överhuvudtaget. Lästorkan har varit ihållande detta år.

Årets TV-serier: Femte säsongen av Sons of Anarchy är nu till ända. Stark start men segt slut. Bäddar för en sjätte säsong dock!

Game of Thrones. Mjukporr och fantasy i en härlig blandning! Khal Drogo – när kommer du igen? Längtar!

Årets låtar: Inte en jävla aning om ifall dessa låtar släpptes i år men mina mest lyssnade låtar under 2012 är i alla fall: Love me or hate me med Miss Souverigny, Paper planes med M.I.A, De som spottar med Kapten Röd och You are the best thing med Ray LaMontagne.

Årets film: Vi måste prata om Kevin fick mig att må dåligt men berörde mig som fan.

Pirater. Så himla, himla kul film. Älskar Queer-piraten mest.

Årets poddar: Jag har under slutet av 2012 börjat lyssna på poddar och mina absoluta favoriter är Gotlands[T]rosorna och En varg söker sin pod . ”Gotlandstrosorna” för feministiska samtal om underlivssvamp och Disney medan ”En varg söker sin pod” pratar feminism kring aktuell kultur. Så roliga också! Jag älskar vargarnas samtal kring hur Stieg Larssons utseende förändrats efter att han slutat tjackpunda. Och hur orealistiskt det är att han fått ligga med barn. Hahaha! Trosornas samtal om underlivssvamp och manliga gynekologer är också mycket underhållande! Lyssna för faen!

Årets karriär: Under året har jag trappat upp arbetstiden successivt och fått ökat ansvar och högre lön. Bra! Men förutsättningarna för att göra ett bra jobb finns inte. För stora grupper. För många kurser. För lite tid. Inte bra!

Jag har steppat upp när det gäller mitt samhällsansvar i klassrummet. Rasistiska, kvinnofientliga och homofobiska uttalanden görs numera icke ostraffat i mitt klassrum. Jag tar diskussionen. Alltid.

Vårterminen slutade i att tårar fälldes för förlorade kollegor (ej i jordelivet) men höstterminen med dess nya tillskott i arbetslaget visade sig bli en perfekt kombo. Har aldrig skrattat så mycket på jobbet som nu.

Årets kärleksboost: Hallååå!? Frieri!? Behöver jag säga mer?

Årets uppbyggnad: Efter fotoperationen i mars hjälpte PT-Maria och sjukgymnast-Helena mig att bygga upp min styrka och jag blev nästan smärtfri. Har aldrig varit så stark som i somras.

Årets ras: Efter en cykeltur med barnen i augusti fick jag tillbaka höftsmärtorna. Som sedan följdes av ryggont, nackont (har haft cirka ett nackspärr varannan månad) och en klämd nerv i handleden. Träningsförbuden har avlöst varandra och jag har vältrat mig i godis, pizza och cigg. Det var mycket längesedan jag var i såhär dålig form som jag är nu.

Årets flipp! Syskonkärleken som spirar i Ryra! Det är helt otroligt, fantastiskt vilken underbar relation våra frön har. Vilda tar Ingo i försvar – alltid! Gör han något dumt och vi höjer rösten, japp, då är syrran där och försvarar och går till motattack: ”Det var faktiskt inte meningen! Hur skulle du känna om jag pratade så argt till dig!?” Är han ledsen, japp, då är hon där och tröstar. Snabbt som fan. Och det är bara syrran som får klapp och kyss och långkram helt oprovocerat. Vi andra får fläka ut oss och truga.

Årets flopp: Brustna relationer.

Årets lärdom: Alla älskar inte mig. Det är okej. Jag älskar inte alla.

Årets insikt: Allt känns bättre om man förlåter sig själv. Ibland är jag kass. Jag blir för full. Smygröker. Får kroppsångest. Äter för mycket. Äter för lite. Sover för mycket. Sover för lite. Ältar och gråter. Spyr och svär. Men efter att jag läste Jonas Gardells dikt ”Förlåt dig själv” ur En komikers uppväxt så har jag börjat göra just det – förlåta mig själv. Och livet ler mer mot mig nu.

Förlåt dig själv
För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

Jaha. Vad händer nu då? Vilka förväntningar sätter vi på 2013?

Ja-aa… det blir bröllop och studier. Så mycket vet jag. Och i övrigt tänker jag mig att min höft ska bli bra. Det är liksom lönlöst att sätta upp några mål om kraftprov, midnattslopp och antal enbens knäböj när jag inte kan hämta posten utan att få ont.

Och så hoppas jag att jag får fördjupa och utöka de relationer som är nya i mitt liv detta år.

Jag är för nyårslöften. Om de är snälla. Tidigare nyårslöften har varit: träna sex dagar i veckan, väg dig varje dag, ät dig aldrig mätt, titta på dig själv i spegeln varje dag och säg till dig själv hur ful och äcklig du är så kanske du blir smal nån jävla gång. Detta året tänker jag mig: försök skippa ciggen i så lång utsträckning som möjligt. Förlåt dig själv om du inte lyckas.

Psyket nästa, i dubbel bemärkelse.

Ni skulle bara veta hur jävla ”tom i pärat” jag är nu. (Leshöpingsuttryck – mycket användbart). Har jag jobbat från åtta a.m. tills nu? Ja, typ. Om man räknar mitt besök i Vildas klass i morse som ”marknadsföring för att locka fler sökande till läraryrket” eller nåt.

Tvåagluttarna har tema ”yrken” och päronen är inbjudna att prata om sina yrken. Självklart anmälde jag mig som frivillig. Jag har ju ett så jävla soft jobb liksom. Tacksamt att fylla ut en lucka då och då. (*IRONI*) På tal om frivillig så var jag på en föreläsning om att handskas med besvärliga klasser en gång. Föreläsaren drog lite olika, återkommande personlighetstyper i klassrummet varav jag genast kvalificerade mig under ”duktig flicka”-kategorin. Nämligen den som, nästan tvångsmässigt,  alltid, svarar på lärarens frågor eftersom ingen annan gör det. Eller som, i vuxen ålder, anmäler sig som frivillig förälder att besöka en klass för att ingen annan gör det…

Nåja. Det gick bra. MEN HOLY JESUS MACARONI! Här går jag och piper om högre lön, liksom. Nänä. Ge allt till lärarna för tidiga åldrar!!! Jag skojar inte! Vildas fröken kan få mitt lönelyft! Vilket jobb! Jag började lacka efter tio minuter. ”Hallååå! Jag PRATAR faktiskt hääär!” sa jag inte. Men jag tänkte. Och ändå var jag jättepedagogisk. Satt på en liten IKEA-pall. Använde inga svåra ord (eller kanske. Jag sa skolplikt och ingenjör. Men jag förklarade sen! Asalätta förklaringar. Lovar.) (svor ingenting) och skrev mitt namn med bulliga bokstäver på tavlan. Och dom ba’: ”Min kusin heter Christian (dagens namnsdag)” eller ”Jag ska jobba med att åka jorden runt när jag blir stor” eller ”Kolla mina örhängen” eller ”Ska du äta lunch med oss?” om man bara ”MEN HALLÅÅÅÅÅÅ! Fokus mina vänner – FOKUS!” Då fick jag dansa till ”min hatt den har tre kanter” och sen drog jag.

Ja, det var ju nära psykbryt där men inte så nära som man kan tro. Det kom nämligen sen, hos doktorn. Jag har ju känt mig ”lite nere” i perioder denna terminen. Kan inte sätta fingret på vad men det påminner om ångest men inte alls så starkt. Sover bra. Äter bra. Rör inte på mig som jag ska… kanske därför? Som nykter ätstörd påverkar ju strävan efter balans mellan in- och utgifter lite väl starkt det allmänna välmåendet emellanåt. Men jag har inte alls mått som jag gjort tidigare i sådana situationer. Då har det varit mycket mer grubbel och ångest. Matmeck och oro. Nu började jag fundera på om jag lider av någon mystisk sjukdom. (Mhm. Cancer. Inte osannolikt. Nä.) I vilket fall. Jag bollade detta med en läkare.

Men. Jag glömde ta upp att jag tror att jag är alkoholist. Eller är och är. Men jag tror jag har anlagen, helt klart. (Morsan – hade inte du en gammelfarbror i Finland som hette Pekka som söp bort sin höjdhoppskarriär?) Och jag vill verkligen inte förlöjliga denna fruktansvärda sjukdom på något sätt och JA, JAG VET att jag inte är alkoholist men… det är så förknippat med belöning och skuld på nåt sätt i mitt allmänna mående. Och det bådar ju fan inte gott. Bör tilläggas att jag nästan aldrig dricker. Men när jag väl gör det, ja ett glas räcker liksom inte. svårt att sluta. Och garanterad ångest dagen efter (även efter två glas vin framför TV:n)(eller efter några fler på en tjejmiddag)… Ja, detta tål att tänkas på. Nästa läkarbesök kanske?

Läkaren var i allafall övertygad om att jag har kemibrist i hjärnan. Jaja. Skratta ni. Men det kändes ändå lugnande. Och nu är det jag som dubblar dosen psykofarmaka. (Ooohhh, comin’ up! Get the party started! Oh yea!) Utvärdering om, låt oss säga – en månad?

 

Till Camitta

Hej Camitta! Som du säkert vet älskar du mig. Och jag tänkte att du skulle fortsätta med det. Jag läste ditt blogginlägg idag ”Återigen Hen” och jag kände mig lite träffad, Hen-förespråkare som jag är. Och säkerligen uppfattas jag som en ”avkönande” förälder av vissa. Jag tänkte bara ge min syn på saken. Bara lite lugn ”såhärtänkerjagomsaken-ton”. Oki?

Jag vet inte om din blogg är ”privat” men för säkerhets skull så länkar jag inte men tar mig friheten att citera ditt inlägg nedan:

Återigen Hen

Jag har väl som vanligt inte fattat det, varför det är så viktigt att ge barn en “könlös” uppväxt, varför det provocerar så mkt att Coop har diskriminerande reklamfilmer osv osv. Jag och många andra flickor födda på 70 och 80-talet är uppfostrade jävligt “tjejigt” eller rättare sagt vi fick välja vad vi ville leka med, ha på oss osv. När jag var liten gillade jag Barbie, smink, rosa klänningar, Transformers, StarWars, Disneyprinsessor, spela piano och min högsta dröm var att bli stridspilot och va med i ett krogslagsmål. Mina föräldrar lät mig och min bror välja själva…och jag fick en jävligt trygg uppväxt, är inte det de viktigaste? Och kan det inte bli förvirrande för barn om man “saknar” könstillhörighet?

Jag är inte spec insatt i debatten men tycker ändå att ett barns trygghet är viktigare än att bli uppfostrad som hen…känns som ett problem skapat för de som redan har det bra. En arbetslös ensamstående 4-barnsmorsa i en etta i förorten lägger nog inte riktigt samma krut på hen som en morsa med jobb och lgh i Linné…

Just det, min bror säger att jag bara har svart på mig nuförtiden för mamma tvingade mig ha rosa klänningar när jag va liten…sikken jävla skitmorsa, hon har förstört mitt liv!!!

För mig är hen ett användbart könlöst pronomen som underlättar såväl i tal som skrift. I vissa sammanhang är könet på personen i en text helt oväsentligt i sammanhanget, liksom ålder eller ursprung. Kanske i en nyhetsartikel eller skoluppgift. Och man kan visserligen använda ord som denne eller personen men ibland (faktiskt ganska ofta har jag märkt) flyter det bättre med ett hen (enstavigt liksom).  Istället för att säga: ”Vad gör han eller hon då?” kan man säga ”Vad gör hen då?” Can you feel the flow?  

Tolkningar av ordet finns det nog lika många som läskunniga men personligen anser jag att det fyller en funktion i språket: när kön är oväsentligt – kör med hen. ”Jamen varför inte bara säga han eller hon då?” Jo för att risken, högst personlig åsikt, tenderar att bli att vi refererar till han eller hon i olika situationer och på så sätt riskerar att befästa könsnormer. Varför tänker vi ”han” när vi hör ordet läkare? Varför tänker vi ”hon” när vi hör ordet sekreterare? (Ja, jo kanske för att könen genom historien har haft majoritet inom yrkesgrupperna men genom att låta språket fortsätta hora för historien så finns ju risken att vi fortsätter se det så.” Men?! Hahahahahohohoho så du menar, på allvar, att hen kommer hjälpa upp ojämställdheten inom vissa yrkesgrupper?!! Tillåt mig h.å.n.s.k.r.a.t.t.a. Nänä… det tror jag ju inte. Jag tror rent av att det är andra faktorer som är bra mycket viktigare där MEN jag är grymt fascinerad av språkets makt och hur användningen av det kan styra våra tankar och föreställningar om omgivningen (och provocera!)

Sen det där med uppfostra barn till hen… Jag kanske tar åt mig onödigt mycket här. Kanske läser du inte ens min blogg längre men jag vet att jag riskerar att uppfattas som uppfostrare av små hönor (haha – hens) men det gör jag i så fall inte medvetet. (Och om jag uppfattas så så är det inte hela världen heller.) MEN det jag däremot tänker medvetet om i mitt föräldraskap är att inte fostra mina barn efter stereotypa könsnormer. Jag har ett hopp och en tro om att alla är individer och har rätt att vara det. Jag ger blanka fan i om det finns biologiska skillnader så länge barn får vara barn och välja själva och inte fastna i förväntningar och normer. Men får mina barn verkligen välja själva? Ja, men inte innan de faktiskt fått möjligheten att göra ett val. Jag vill gärna lyfta några exempel:

Färgen rosa. Alltså. Rosa är en färg. Fin tycker jag, speciellt babyrosa. Har dock svårt för de där skära nyanser (blandat med orange = kräks). Men vad lägger vi egentligen i färgen rosa? Vilka egenskaper följer med på köpet? Jo, inte sällan fin, söt, duktig osv. Inte sällan i kombination med en flickkropp. Således – våra döttrar tilldelas, tack vare den där babyrosa bodyn, vissa förväntningar. Jaja. Men en färg är en färg är en färg. Jojo. Men är den det när jag klär min son i det? Eller, uhuuu, blir han en fjolla då? Jaja. Skratta ni, ni upplysta och medvetna storstadsbor som vet att så inte är fallet. Men tyvärr. Världen är inte så rosaskimrande (trumvirvel plus skrattsalva, tack). Så, på grund av dessa förväntningar som är så sammanflätade till kön så har jag medvetet valt bort vissa rosa plagg för min dotter för att istället sätta dem på min son. Mixed up the könsnorm you know – mer provocerande än man kan tro.

Så nä. De får ju inte välja när de är små, små. Men när Vilda kom i sin ”rosa prinsess-period” – som ju ”alla flickor” går igenom (ni vet som aktiveras i 3-4-årsåldern till följd av lillhjärnans vänstra dels utveckling aka. prinsesscentret) och faktiskt kunde uttrycka att allt hon vill klä sig i ska vara rosa, alternativt lila, alternativt glittrigt, så var det helt fine (haha – NOT ) med mig men okejrå. Hon fick som hon ville, även om jag visste att det också medförde att hon allt oftare fick höra att hon var fin, fin, fin.

Vart vill jag komma egentligen? Jo att en färg är en färg är en färg men bär i vissa sammanhang mer än en kulör och att det kan vara bra att klä sitt barn i olika färger. Risken att omgivningen bemöter ditt barn på olika sätt beroende på hur det är klätt finns liksom där. Av samma anledning klipper jag inte Ingos hår i en ”tuff” pojkfrisyr för jag vill inte att han hela tiden ska identifieras med att vara tuff, tuff, tuff. (Jaja. Och sen vill jag ju att han ska ha en Opie-frisyr också… rätt tufft faktiskt…) (För övrigt så går ju ändå allt åt helvete när de börjar dagis, skola så why care? Might be a waste of time…)

Barbie då? I just love it! Jag lekte också massor med Barbie! Och därimellan byggde jag kojor och lekte krig! Barbie och dockor är ju asbra! Man övar sig i sociala relationer, omhändertagande, utforskar sin egna sexualitet (ni vet jucka, gnida dockorna och här vågade man ju även ta ut svängarna lite – heterosex likväl som homosex – göttä! Oh så lite varmt pirr i fjösa – fint). Klär på. Klär av. Sorterar pyttesmå skor. Kammar hår. Men nackdelen är ju att det bara är flickor som förväntas ta del av denna fantastiska lek! Jag vill att min son också ska få leka familj, ta ansvar, visa omsorg och så vidare. Och det är snarare DÄR problemet ligger. Att vi stänger ute pojkarna från familjelivslekarna. För det är ju inte så att allt som anses ”flickigt” är lika med dåligt. Det dåliga är att inte alla barn ges möjlighet att lära sig genom, i brist på bättre uttryck, ”varandras lekar”. För mig är det jätteviktigt att min son har dockor att leka med, en liten spis att laga mat på, att han får hjälp till med tvätten osv preciiis som sin syster. För jag vill inte uppfostra en blivande familjefar som kliar sig i skrevet och höhöhöar fram att kvinnans plats är i köket. Fan. Jag vill ha en son som vill ta ut halva föräldraledigheten liksom. Och för mig är det lika viktigt att vi köper en monstertruck till Vilda för att hon tycker att det är skitkul med en radiostyrd bil och inte säga att det ”är nåt för pojkar”. Och låter henne prova, plocka isär, förklara hur det funkar osv. För teknik kan alla lära sig – inte bara pojkar.

Fan vad jag svamlar. I vilket fall. För mig handlar det inte om att sudda ut deras könstillhörighet utan istället om att sudda ut normerna och förväntningarna kring deras kön. Gör vad ni vill liksom. Vad NI vill. Men gör fan inget bara för att leva upp till samhällets FÖRVÄNTNINGAR av er och ert kön.

Och sen ska vi ju inte sticka under stol med att jag själv kämpat (kämpar?) sen tidiga tonår med en jävla skev självbild. Allmänt självhat och destruktivitet har ju satt sina spår. Att ständigt vara (förväntas vara?) en duktig och söt flicka skapar viss… ångest? Och jag inbillar mig att det delvis har med kön att göra. Förväntningar. Och det är min absolut största skräck att något av mina barn ska ha den uppfattningen om sig själv som jag har haft.

Sen vill jag hålla fast vid att för mig är det ALLRA viktigaste KÄRLEK och TRYGGHET. Och nej. Det är inte prio att vara jävligt genusmedveten om inte de två grundstenarna hela tiden går först. Läggs först. Men jag kan inte låta bli att tro att om vi öppnar upp möjligheten och hjälper till att sudda ut normer så bidrar vi till en ökad trygghet och självkänsla hos våra barn.

Och så ett ”Jag älskar dig” per barn och dag så är vi nästan framme.

Ja. Som sagt. Det var la bara så jag tänkte.

 

 

 

Kapten Röd

På väg hem från Götet. Full.

I vilket fall. Jag och Kapten Kling var på Liseberg och njöt av Kapten Röd tillsammans med Michelle och Co. Alltså allvarligt talat. Hur kan man bara blå när man kan vara röd? Jag fattar inte det. Seriöst. Blått för mig är ego. Rött är solidaritet. Kaptenen är röd. Och klok. Han träffar mig rakt i hjärtat. Mitt i kroppsångesten sjunger han: ”Är det du som är galen eller världen som är sjuk?” Det är världen! vill jag skrika. ”Det är den som är sjuk!” Jag är fan inte galen… världen gör mig sjuk…

Sen gick vi till Publik och blev fulla. Att bli full är alltid en lättnad. Problemen försvinner för en stund. Det var öl och Fernet och tequila. Camitta älskar mig. Kanske tio gånger om. Bara för det älskar jag henne.

Och jag tänker på det här med vänskap. Ibland har jag tänkt att jag är för gammal för nya vänner. Men jag har släppt det nu. I’m all yours! Jag öppnar mina armar and just let you in. Kom in för fan! Dela glädje och sorg med mig! Kan man få nog av vänner? Nä. Sulle ente tro’t! Jag är fan för gammal för att tänka så. ”Nä, hen är si och jag är så, passar ente!” Fuck off. I’m all yours.

The one and only Kapten Kling. Älskar’na’/em>

Kaptenen är klok.

För övrigt så undrar jag hur densiteten i kaptenens lårmuskler ligger till. Sjukt många höga knän under konserten.

”Ja ä deppi säjjer jaa!”

Jag är fan nere. Deppig. Vet inte varför. Inget tydligt ångestlock över bröstet, mer ett grumligt brus. Är det träningsförbudet som ställer till det? Sista tidens ohälsosamma leverne? Viktuppgången?

Jag hatar att komma in i dessa svackor. De petar ner mig, trycker till mig. Blir osäker och ängslig. Ensam och ledsen.

Och jag som har så mycket att vara glad för… he… he… hihihohahahaha (psykotiskt skratt) Fan sicken jävla klyscha. Tänk om den kommentaren verkligen give a shit någon gång till nån enda jävla människa som någon gång mått psykiskt dåligt. ”Men du som har allt?! Varför mår du så dåligt?” underförstått – ryck upp dig, var inte så jävla otacksam. Hade allt handlat om tacksamhet över livet hade vi väl kunnat skippa allt vad ångestdämpande mediciner, psykvård och självmord heter eller?

En gång sa en läkare till mig efter att jag sökt vård i ett helt annat ärende att jag borde sluta äta min ångestdämpande medicin eftersom ”jag hade allt” (familj, hälsan, jobb) Ungefär i samma stund som han stängde käften förlorade jag förtroendet för en stor del av läkarkåren. Sicket jävla spån. Tänk vad många människor såna rövhål till läkare ställer till det för. Läste de inget om serotoninhalter på läkarutbildningen?

Orka va idiot liksom.

Ja, i vilket fall är det ingen fara med mig. Jag har ju allt mohahahahahaha. Nä, seriöst, ge mig några dagar och ett knull så är jag nog på banan igen. (Obs, jag känner mig själv vid det här laget, det har tagit några år att komma till den nivån av självkurering. Vi snackar liten svacka här – då funkar den ordinationen)

Och imorgon ska jag till Liseberg med Maja och bli full och lyssna på Kapten Röd. Kan hända är det den bästa medicineringen av alla.

Kalorier – fuck off!

Jag började räkna kalorier. Den där inbillade viktuppgången tog mig hårt. Gjorde invecklade matematiska uträkningar för hur många kalorier jag skulle äta för att gå ner i vikt. Skrev upp allt jag åt. Tog i, i överkant. Skrev upp allt jag tränade, i underkant.

Efter en vecka så har det resulterat i ett ytterligare kilo. Så jag beställde pizza och slängde i mig Vildas chokladbollar.

Kaloriräknande – fuck off.

App, lapp sa…

Det här med att ha levt med en skev kroppsuppfattning under halva livet… det är lite svårt… jag vet liksom inte hur jag ser ut. Det är sant!

Säg såhär… jag går upp på morgonen och känner mig på ett visst sätt. Det känns som om kroppen är tjock/smal/svullen/stark osv. helt beroende på dagsstatus. Jag ser mig i spegeln och här kan kroppsuppfattningen förändras. När jag gick upp kände jag mig stark, när jag ser mig i spegeln känner jag mig svullen. Jag ställer mig på vågen (händer dock sällan), beroende på vad den visar justeras uppfattningen ännu en gång. Va? Mindre än jag trodde – jag känner mig smal. Va? Mer än jag trodde – jag känner mig tjock. Ja, såhär håller det på… ingen ordning alls i mitt huvud faktiskt.

Igår när vi tittade på bilderna från Mexiko så såg jag en helt annan kropp än den jag trodde att jag hade. Så imorse bad jag Tobbe ta kort på mig. ”Jag vet inte hur jag ser ut”, sa jag.

Jag vet inte om det är en bra metod men det känns som om jag kommer utanför mig själv då. Jag ser mig själv ur någon annans ögon liksom.

To be continued.

Just idag är jag… stark?

Häromdagen tänkte jag: ”undrar om jag varit så här (fysiskt) stark förut?”

Idag tänkte jag: ”det måste vara typ tio år sen jag vägde såhär mycket”

Can you see the picture här?

N.Ä. #1

Jag har gått upp två kilo nu under semestern.

Eller egentligen inte. Jag väger exakt så mycket som jag gjorde i början av sommaren. Men det har fladdrat lite nedåt på sistone. Men nu står det alltså på oförändrat.

Och min ologiska hjärna säger därför att jag gått upp två kilo. Och något sånt sätter lätt igång gamla tankebanor; hjärnan går på högvarv. Det gamla hjärnspöket säger åt mig att strukturera upp såväl kost som träning. Mindre mat, mer träning – helst högeffektiv. Börjar planera kostscheman, hur undvika äta tillsammans med andra, hur prioritera om för att hinna träna mer osv. Detta är något som liksom sker av bara farten. De tankarna ligger så väldigt ytligt. Detta hjärnspöket gör också så att jag undviker speglar och blir, inte besatt, men väldigt intresserad av hur andra ser ut.

Samtidigt sätter det igång en armé av motståndstankar däruppe. För att mota Olle i grind, så att säga. Denna armé är väldigt peppande. Frågar mig vad som är viktigt i livet, vad som väger tyngst på prioriteringslistan. Att vara smal eller frisk? Att dra en mindre klädstorlek eller att orka bära mina barn? Att vara mätt eller matt? Att vara en morsa som käkar makaroner och köttbullar tillsammans med sina barn eller vara en morsa som sänder ut jävligt fel signaler till sin dotter om kost och hälsa?

Ja, sådär håller det på. Tusen tankar brottas och bråkar och knuffas. Och det gör mig jävligt disträ och lättirriterad och liksom ”Stööör mig inte!! Jag tänker!!”

Men nu för tiden så vinner alltid armén. Fast det kan ta några dagar innan slaget är över för denna gången. Och tills dess så mår jag dåligt över tyg mot magen och speglar och bikini på stranden.

Men jag tvingar mig att stå naken framför spegeln och berätta för mig själv att jag är stark och frisk och fantastisk.

Och om några dagar är jag okej igen.

Hej N.A.

Hej! Jag heter Ryras stjärna och jag är nykter ätstörd. – Hej Ryras stjärna!

Jo. Som ni kanske sett har jag ju en kategori som heter just nykter ätstörd för det är precis det jag anser att jag är. För fri från ett missbruk blir man aldrig – man lär sig bara att kontrollera det. Och ifall livet är extra skört och man inte har de rätta förutsättningarna så är det lätt att trilla dit igen, oavsett typ av missbruk.

Ojojoj. Det finns så mycket tankar och känslor jag har som vill ut om detta. Men, jag har liksom inte vågat. Eller vågar kanske inte. Jag är nämligen så himla rädd. För er.

Och nu raderade jag precis resten av det planerade inlägget.

Men, to be continued…