True friendship

Åh! Klockan är 04:50 och jag vaknar till underbar musik. Det är Maja som andas. Hon drar in luft och andas ut genom näsan men hennes näsborrar avger två olika ljud. Hon andas i stämmor. Så fint. Man skulle kunna sälja det ljudet på cd.

Vi firade nyår igår. Jag missade tolvslaget. Vi drack bubbel, Maja lagade svingod mat och vi spelade spel och bytte livsvisdomar tillsammans med Marie.

Men i vanlig ordning så kan inte ryrasstjärna/alkisen dricka med måtta utan tänker: nu jävlar! och dricker vin som om det vore saft. Allt slutade med att jag spydde som en kalv redan vid 22:30 och Maja bäddade ner mig i sin säng. Och nu ligger hon i soffan och spelar valmusik med sin näsa. Så himla fint.

Det är tamejfan sann vänskap det. Att sova i en för kort soffa och spela valmusik och låta sin alkisvän ta den stora, mjuka sängen.

Åh så fint. Jag borde göra detta oftare.

Rubin Dranger sätter huvudet på spiken

Jag har varit så vacklande i debatten kring Stina Wirséns barnbokskaraktär Lilla Hjärtat. Det här om att illlustrationen Lilla Hjärtat går all in i stereotypen av ett svart barn, starkt influerad (för att inte säga kopierad rätt av) av den, historiskt och rasistiska stereotypen av en ”pickaninny” (liten neger).

Lilla hjärtat

Pickaninny

Fan. Wirsén är ju en av mina absoluta favoriter när det gäller barnböcker. Såväl illustrationer som text. Och så skäller alla bara på henne. Rör inte min Wirsén liksom! Och så läser jag Joanna Rubin Drangers inlägg i debatten och jag inser att jag inte kan blunda längre. Wirsén har inte nått upp till mina förväntningar av en medveten barnboksförfattare denna gång.

Buhu.

Men hennes Vem är arg? och Vem bestämmer? är fortfarande förjävlabra!

Veckans kvinna!

Jag behöver förebilder. Jag tror alla behöver det, att vi alla har det. Jag tycker det är pepp att ha andra människor som pepp-faktor och det behöver egentligen inte vara hela människan som man ser upp till utan valda delar, så att säga. En egenskap. Eller en prestation. (Alla människor består av gott och ont enligt mig. Alla. Hos en del överväger the crappy side, hos andra the sweet sugar side och man kan ju försöka fokusera på de söta, starka och peppiga bitarna.)

Så. För att peppa mig och kanske en och annan läsare tänkte jag lyfta en kvinna (död eller levande, känd eller okänd) varje söndag som jag tycker gjort nåt bra eller är stark på det ena eller andra viset. (Kvinnor bara? Jaa! Männen tar så mycket plats ändå.)

Så veckans kvinna är…

… Ye Shiwen! 16 bast och bara k.n.ä.c.k.e.r på 400m medley. Så jävla coolt! Guldmedalj i OS och världsrekord. De sista 50 m simmar hon dessutom snabbare än den snabbaste mannen på samma sträcka. Sa jag att hon var 16 år? Cool, coolare, Ye! (Många tror att hon är dopad men känns inte det jävla typiskt. En brud gör nåt enastående, ojojoj bättre än en man (!) och då bara: ”nä, det kan inte stämma, va gärna bra men inte bättre än männen”)