Är sämst

Vilda tycker att vi ska skapa en nätklubb som heter mobilberoende.se och att världen var bättre när alla fortfarande hade knappmobiler.

#parentship #fail #addicted

Morsan bjuder till

Jag kompade ut en timme tidigare idag. Tyckte att jag arbetat för mycket på sistone. Behövde vila, få krafter.

Då finns det två alternativ. Åka raka vägen hem, slänga sig i sängen, powernappa trekvart och sen hämta ungarna. Eller. Åka raka vägen och hämta ungarna, placera oss alla i soffan under ett tjockt täcke framför en film och käka smörgåsrån med mycket smör och dricka varm oboy.

Beslutsångest.

Men jag valde det sistnämnda.

Tror ni inte ungarna går totalt bärsärk där jag ligger under filten smulandes med mina rån. De slåss nämligen om sin moders kärlek. Vem ska sitta närmast mig osv. Det blir gråt och tandagnisslan, knuffar och brottning.

Det enda jag ville var att samla krafter. Inte bli av med dem. Till slut somnar jag framför hotell Transylvanien med två frimärken på mig. Motiv barn.

Nästa gång ska jag umgås bara med mig själv.

Om ni tycker att Ingo verkar långhårig så kan jag meddela om att det inte är något emot vad han är nu. (Bilden är från december).

Förtydligande

Alltså, jag menar att det är en yttepyttepytteliten liten del i det stora hela. Inte yttepyttepytteliten som i oviktig.

Om vi adderar denna yttepyttepyttelilla tjejarmhävningsdelen till alla andra normerande skitsaker som begränsar och förminskar våra döttrar – ja, då har vi genast en blöt jävla filt över oss som hindrar oss att ta oss framåt – uppåt.

Capish?

Tjej=svag? stark?

Jag är med på Vildas friidrottsträning och ansvarar för stationen med armhävningar och situps.

Ska vi göra tjejarmhävningar eller vanliga?

frågar ungarna.

”Eeh? Varå?” säger jag. (Fast jag vet ju…) ”Nu får ni förklara. Nä-ä. Det där verkar ju helskumt för tjejer kan ju vara lika starka som killar. Eller starkare!”

Och så gör tjejerna ”vanliga” armhävningar.

Detta är en yttepyttepytteliten del i våra döttrars liv som begränsar dem i att utveckla självkänsla och styrka.

Va? Kan jag vara stark? Fast jag är tjej? Hoppsan. Det var jag visst.

Kuken allting! vill jag bara skrika.

Yohio är en viktig förebild

Idag gick första deltävlingen av mellojello av stapeln och självklart tittar vi på dravlet. Vad annars liksom?

Sångaren Yohio gick direkt till final och det var ett finger i ögat på alla hatande nättroll därute.

Yohio är ingen hen. Han är en han. Som inte riktigt faller in i mallen av vad vi förväntar oss av en han. Och det är så jävla befriande att se. Fuck off liksom.

Melodifestivalen har förmodligen sin största publik hos barnfamiljer och som vi vet är det tweenisarna som styr i de svenska hemmen.

Och nu får våra älskade prepubertala ungdomar en helt ny typ av rolemodel. Ingen Danny-boy som visar magrutorna och pratar om svartingar samtidigt som han fyrar av ett klorin-smile. Ingen Marie ”jag skulle aldrig anspela på sex” Serneholt med trådsmal midja, korta kjolar och tillrättalagt hårsvall.

Nä, det är nya tider nu. Nu kommer det en människa som knullar könsnormerna hårt i röven utan att röra en min.

Och våra söner får se en man, en människa, en förebild. Som går sin egen väg och berikar sitt liv med ”kvinnliga” attribut som smink, vackra kläder och håraccessoarer. Det är okej.
Man kan vara kille ändå. Men kanske ha det lite roligare.

Och våra döttrar får se en man, en människa, en förebild. Som är man men inte ”manlig” och de tillåter sig att attraheras av en människa istället för ett kön och kanske tänker att ”den människan är vacker”.

Skavlan

Kollar på Skavlan. Jag har inte orkat med honom på mycket länge. Gubbig och allmänt jävla aptråkig. Tar upp helt irrelevanta frågor och låter inte någon prata till punkt.

Men. Idag skulle ju Anna Wahlgren vara med och det var jag ju tvungen att se. Jag har ju anammat hennes sova-hela-natten-kur för Ingo med mycket gott resultat.

Usch, usch, vilken hemsk, hemsk människa! Konspirationsteorier och martyrskap järnet ba’! Ja, hennes dotter har ju skrivit en bok som, milt uttryckt, ifrågasätter sin moders föräldraskap.

Jag har läst boken. Jag tog till mig den ganska snabbt, den kändes trovärdig. Och jag inbillar mig att barnets tolkning av sin uppväxt väger tyngre än förälderns, även om minnet inte alltid är den mest pålitliga källan.

Men efter att ha sett denna egocentriska och ocharmiga människa i Skavlan så kände jag att dotterns bok kan tituleras som en ”True story”.

Men sömnmetoder för barn, det kan Anna banne mig. Det kan ingen ta ifrån ‘na.

Morgonglamour

Ni vet väl det, att till och med de allra vackraste kändisarna med högsta sannolikhet ser för jävliga ut på morgonkvisten. Som folk gör mest, med andra ord.

Även drottning Silvia bajsar, som man säger.

Men det ska jag säga er; det är då fan ingen som är så fancy som jag 06.24 in da freakin’ morning.

Mam-maaa, oh-oh-oh-ooooh!

Ni vet den där låten med Queen? Är det rhapsody in rock? Som går såhär: Mammaaaa, ohohohooooo! (I just killed a man?) Aja, i vilket fall så brukar jag sjunga den när Ingo tjatar hål i huvet på mig. Han säger nämligen aldrig: mamma. Han säger mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma. (Aldrig ”pappa”. Vi vet att han kan. Egentligen. Men på rent jävelskap så vägrar han. Ibland säger han ”mappa” men då tittar han på Tobbe och asgarvar. Han trugar ingen, det är klart.)

Jaja. När han tjatar sådär inihelvete brukar jag bryta av med ett litet Queen-vrålande. Det liksom ger utlopp för min frustration.

Och i morse hände det gulligaste. Ingo vaknar okristligt tidigt och ligger och snackar med nallen och rätt som det är hör man ett litet: ”mam-ma, o-o-oo”.

Mammahjärtat smälte.

Summering av året 2012

Jaha. Ännu ett år närmare döden.

Närå. Ännu ett år av livsvisdom, erfarenheter, minnen, tårar och skratt. 2012 är tillända och it’s time for a summary.

Årets resa: Utan tvekan Meschico! Ja, jädrar i min lilla låda sicken resa! Trots utgångna pass och adrenalinpåslaget from hell, mystiska blåsor på Ingo och en överreklamerad hummerpizza så blev den här resan en minneskaramell i livet! Vi snackar vita sandstränder, turkost hav, palmer, Corona till frukost och frieri här.

Årets böcker: Böcker jag minns från året som gått är bland andra Slagskämpen som handlar om en homosexuell pojkes uppväxt i en romsk familj. En klassisk dokumentärroman på temat ”min miserabla uppväxt” men utöver det en god ögonöppnare för de livsvillkor en romsk familj kan stå inför.

Hungerspelstriloginvar en trevlig läsupplevelse. Tacksamt diskussionsunderlag i gymnasieklass.

Men Sandmannen av Lars Kepler blev min värsta bladvändare detta år. Jisses vilken ruskig story. Var tvungen att låsa dörren om mig. Hugaligen!

Jaha?! Tycker ni att jag inte rört mig inom den stora litteraturens sfär? Hmpf! Ni ska vara tacksamma över att jag läser igen överhuvudtaget. Lästorkan har varit ihållande detta år.

Årets TV-serier: Femte säsongen av Sons of Anarchy är nu till ända. Stark start men segt slut. Bäddar för en sjätte säsong dock!

Game of Thrones. Mjukporr och fantasy i en härlig blandning! Khal Drogo – när kommer du igen? Längtar!

Årets låtar: Inte en jävla aning om ifall dessa låtar släpptes i år men mina mest lyssnade låtar under 2012 är i alla fall: Love me or hate me med Miss Souverigny, Paper planes med M.I.A, De som spottar med Kapten Röd och You are the best thing med Ray LaMontagne.

Årets film: Vi måste prata om Kevin fick mig att må dåligt men berörde mig som fan.

Pirater. Så himla, himla kul film. Älskar Queer-piraten mest.

Årets poddar: Jag har under slutet av 2012 börjat lyssna på poddar och mina absoluta favoriter är Gotlands[T]rosorna och En varg söker sin pod . ”Gotlandstrosorna” för feministiska samtal om underlivssvamp och Disney medan ”En varg söker sin pod” pratar feminism kring aktuell kultur. Så roliga också! Jag älskar vargarnas samtal kring hur Stieg Larssons utseende förändrats efter att han slutat tjackpunda. Och hur orealistiskt det är att han fått ligga med barn. Hahaha! Trosornas samtal om underlivssvamp och manliga gynekologer är också mycket underhållande! Lyssna för faen!

Årets karriär: Under året har jag trappat upp arbetstiden successivt och fått ökat ansvar och högre lön. Bra! Men förutsättningarna för att göra ett bra jobb finns inte. För stora grupper. För många kurser. För lite tid. Inte bra!

Jag har steppat upp när det gäller mitt samhällsansvar i klassrummet. Rasistiska, kvinnofientliga och homofobiska uttalanden görs numera icke ostraffat i mitt klassrum. Jag tar diskussionen. Alltid.

Vårterminen slutade i att tårar fälldes för förlorade kollegor (ej i jordelivet) men höstterminen med dess nya tillskott i arbetslaget visade sig bli en perfekt kombo. Har aldrig skrattat så mycket på jobbet som nu.

Årets kärleksboost: Hallååå!? Frieri!? Behöver jag säga mer?

Årets uppbyggnad: Efter fotoperationen i mars hjälpte PT-Maria och sjukgymnast-Helena mig att bygga upp min styrka och jag blev nästan smärtfri. Har aldrig varit så stark som i somras.

Årets ras: Efter en cykeltur med barnen i augusti fick jag tillbaka höftsmärtorna. Som sedan följdes av ryggont, nackont (har haft cirka ett nackspärr varannan månad) och en klämd nerv i handleden. Träningsförbuden har avlöst varandra och jag har vältrat mig i godis, pizza och cigg. Det var mycket längesedan jag var i såhär dålig form som jag är nu.

Årets flipp! Syskonkärleken som spirar i Ryra! Det är helt otroligt, fantastiskt vilken underbar relation våra frön har. Vilda tar Ingo i försvar – alltid! Gör han något dumt och vi höjer rösten, japp, då är syrran där och försvarar och går till motattack: ”Det var faktiskt inte meningen! Hur skulle du känna om jag pratade så argt till dig!?” Är han ledsen, japp, då är hon där och tröstar. Snabbt som fan. Och det är bara syrran som får klapp och kyss och långkram helt oprovocerat. Vi andra får fläka ut oss och truga.

Årets flopp: Brustna relationer.

Årets lärdom: Alla älskar inte mig. Det är okej. Jag älskar inte alla.

Årets insikt: Allt känns bättre om man förlåter sig själv. Ibland är jag kass. Jag blir för full. Smygröker. Får kroppsångest. Äter för mycket. Äter för lite. Sover för mycket. Sover för lite. Ältar och gråter. Spyr och svär. Men efter att jag läste Jonas Gardells dikt ”Förlåt dig själv” ur En komikers uppväxt så har jag börjat göra just det – förlåta mig själv. Och livet ler mer mot mig nu.

Förlåt dig själv
För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

Jaha. Vad händer nu då? Vilka förväntningar sätter vi på 2013?

Ja-aa… det blir bröllop och studier. Så mycket vet jag. Och i övrigt tänker jag mig att min höft ska bli bra. Det är liksom lönlöst att sätta upp några mål om kraftprov, midnattslopp och antal enbens knäböj när jag inte kan hämta posten utan att få ont.

Och så hoppas jag att jag får fördjupa och utöka de relationer som är nya i mitt liv detta år.

Jag är för nyårslöften. Om de är snälla. Tidigare nyårslöften har varit: träna sex dagar i veckan, väg dig varje dag, ät dig aldrig mätt, titta på dig själv i spegeln varje dag och säg till dig själv hur ful och äcklig du är så kanske du blir smal nån jävla gång. Detta året tänker jag mig: försök skippa ciggen i så lång utsträckning som möjligt. Förlåt dig själv om du inte lyckas.

Nöjd som fan

Punkfesten blev mycket lyckad. Vilda har nog aldrig varit så nöjd med nåt kalas ever. Pizzaslicear, popcorn och dansstop till Lastkaj 14(ett punkband. ”Trallpunk”)