True friendship

Åh! Klockan är 04:50 och jag vaknar till underbar musik. Det är Maja som andas. Hon drar in luft och andas ut genom näsan men hennes näsborrar avger två olika ljud. Hon andas i stämmor. Så fint. Man skulle kunna sälja det ljudet på cd.

Vi firade nyår igår. Jag missade tolvslaget. Vi drack bubbel, Maja lagade svingod mat och vi spelade spel och bytte livsvisdomar tillsammans med Marie.

Men i vanlig ordning så kan inte ryrasstjärna/alkisen dricka med måtta utan tänker: nu jävlar! och dricker vin som om det vore saft. Allt slutade med att jag spydde som en kalv redan vid 22:30 och Maja bäddade ner mig i sin säng. Och nu ligger hon i soffan och spelar valmusik med sin näsa. Så himla fint.

Det är tamejfan sann vänskap det. Att sova i en för kort soffa och spela valmusik och låta sin alkisvän ta den stora, mjuka sängen.

Åh så fint. Jag borde göra detta oftare.

True story

Gud Jol!

Så avslutade konferencieren terminsavslutningen i aulan. Kul 😒. För övrigt så var det samma man som såg till så att ingen tjej fick vara stjärngosse i skolans luciatåg. Frescht! 👍

Nåja. Jag har nog haft livets bästa jul hittills i alla fall. Bortsett från magknip och rännskita (vilket också kan ses from the bright side of life eftersom ångesten av allt julmatsfrossande balanseras upp/ut lite)

Gröt- och julskinksmackefrukost, tända ljus, varm oboy, film-mys, pulkaåkning, matlagande, matfrossande, snäll tomte och glada barn. Perfekt!

Jag fick allt jag önskade mig: ugnsformar, pyjamas och raggsockor.

Vildas klapp-topp: Allt! (Men jag tror att mitt gamla staffli ändå kommer högt upp på listan! Hon har redan målat en fantastisk oljemålning! Och mormors gamla mobil fick ju såklart ögonen att gnistra lite extra.)

Ingos klapp-topp: ballerina-skor, eltandborste och balanscykel (cykel utan pedaler.)

Tobbe fick ett par kängor av mig. De såg perfekta ut på bilderna på nätet. Inte lika perfekta på Tobbe. Jag fick å andra sidan en lergryta. Fast det hade jag visst redan.

Nåja. Vi kanske vinner på trisslotterna.

God Jul på Er!

Nöjd som fan

Punkfesten blev mycket lyckad. Vilda har nog aldrig varit så nöjd med nåt kalas ever. Pizzaslicear, popcorn och dansstop till Lastkaj 14(ett punkband. ”Trallpunk”)

”Vet du vad som går och går

och aldrig kommer till dörren?” frågade Vilda.

”Klockan?” svarade jag.

”Nä. En hen som går på löpband.”

Jo. Hon sa så. Jag frågade till och med om jag hörde rätt. Jag räknar kallt med att SAOL lägger till HEN på listan inom 18 månader.

Spetsad

Igår satte jag mig på en blyertspenna. Den borrade sig in i min högra skinka. Stack ut som ett spjut.

Sådana händelser hör man ibland om. Till exempel berättade min tatuerade att en kunds polare en gång fick en virknål i mellangården. Om man tänker ju: Hur i helvete lyckas man med det?

Nu vet jag. Bortsett från virknålen och mellangården då.

Såhär gör man. Man jobbar sista dagen före långledigt, sticker ut till shoppingcentret som Gud glömde, försöker handla julklappar men står mest i kö. Sen letar man parkering för att handla julmat. Hittar ingen. Svär som fan och skiter i allt. Stannar och dyrhandlar allt i liten mataffär.

Åker hem. Hämtar barn. Fixar käk. Roddar inför Vildas punkfest.

Och sen så tänker man: Nä nu jävlar ska morsan fredagsmysa. Och då går man med raska steg till soffan och säger till sonen: Nu. Nu kommer mamma.

Och så liksom dunsar man ner i soffan. Med all kraft. Där dynorna möts. Där något barn tappat ner en trubbig blyertspenna som ställt sig upp.

Ja. Det är alltså så det går till. Och jag är helt övertygad om att bruden med virknålen i mellangården gjorde precis likadant som jag. Fast med mer oflyt.

Jag for i alla fall upp fort som fan och drog ut pennhelvetet. Jag stöttade mig mot väggen in case of eventuell svimning. Men icke. Min välgödda julskinka tog spetsningen bra. Allvarligt talat, det gjorde inte så djävulusiskt ont som man kan tro.

Men det är fortfarande mycket, mycket synd om mig.

Testar igen

Lön för mödan

Jag har aldrig varit en så kass lärare som jag varit den här terminen. Men det är okej. Under de förutsättningar som råder så får jag nöja mig med enough.

Men. Ibland är jag närmast briljant i utformandet av mina uppgifter. Och eleverna sen. Så smarta! Idag till exempel hade vi litteratursamtal kring realismens författare och sju tjejer satt tillsammans och diskuterade betydelsen av Systrarna Brontës verk ur ett feministiskt perspektiv. Man ba’: Katjing! Min pedagog-avatar bara hoppar upp likt en Mario hög på guldstjärna och håvar in pedagogiska poäng. Och häromdagen! Min musikklass fick en muntlig uppgift kring musik, makt och ungdomar och en av brudarna går upp och river av en genusanalys av dagens musikvideos. I just say: Katjing!

Jag är inte längre orolig för feminismens utveckling trots att det fortfarande finns gott om grottmänniskor därute. Det finns hopp. No doubt.

Tack till feminismens pionjärer för att ni väckte frågor och la grunden för oss sjuttio- och åttiotalister. Med hjälp av er har vi kunnat trappa upp kampen för ett jämställt samhälle. Tack vare er är tiden mogen för att ta sig an frågan om ett normkritiskt samhälle där genus inte ska få styra över språk, skola eller fritid. Vi har med er hjälp fortsatt bygga och det blir utifrån det bygget som nittiotalisterna fulländar den feministiska kampen.

Amen.

Det är synd om människan. Och katten.

Jag fick fyra sprutor i röven. Det var okej. Kanske överreagerade jag. Eller inte. Men nu måste jag vila och äta hemlagad kola och knäck fram till nyår. Thug life.

Ja, det är synd om mig. Men mest synd är det om Pissen. Han är sjuk. Har urinvägsinfektion och kristaller i urinen. En clementinstor urinblåsa och en blåröd penis (det stod så i veterinärrapporten). Så nu måste han äta medicin och hålla sig inne fram till nyår.

Det är ju lite kul att Pissen går och blir sjuk när jag sagt upp hans försäkring. 1625 riksdaler kostade hans pensionärspung oss. Men är det jul så är det. I’ll let him live.

Men vi kommer att ta oss igenom detta tillsammans. Tass i hand.

Det där diffusa känslan

man känner. När man tycker en manlig läkare blir lite för privat. Kommenterar ens kropp eller utseende helt random. Obehag. Eller överreaktion?

Som ni vet har min höft bråkat med mig snart ett år. Fick en läkartid till slut efter diverse behandlingar hos sjukgymnasten.

”Välkommen du vackra kvinna! Vad kan jag göra för dig?” (Ehh… ge fan i att kommentera mitt utseende?)

”Va?! 30 år och två barn! Det kan inte stämma! Du ser mycket yngre ut!” (Ehh… nu var jag ju här för att få hjälp med höften och inte höra på dina åsikter om mitt utseende…)

Jag fick röntga höften. Nu ringde samma farbror doktor och berättade vad bilderna visade. 

”Bilderna kan inte visa på några led- eller skelettförändringar. Men jag kan se att du har en spiral insatt! Och det var ju trevligt!” (Ehh… för vem var det trevligt? För min menstruationscykels skull eller? Eller kanske för min ekonomi eftersom jag inte behöver lägga pengar på tamponger? Eller för mig och min familj som inte drabbas av min PMS på samma sätt?)

I eftermiddag ska jag dra ner brallorna och låta honom klämma på min röv och sätta ett par sprutor i den. Det känns sådär. Och då tänker jag inte på sprutorna.