Alltså, jag menar att det är en yttepyttepytteliten liten del i det stora hela. Inte yttepyttepytteliten som i oviktig.
Om vi adderar denna yttepyttepyttelilla tjejarmhävningsdelen till alla andra normerande skitsaker som begränsar och förminskar våra döttrar – ja, då har vi genast en blöt jävla filt över oss som hindrar oss att ta oss framåt – uppåt.
Capish?
Jag är med på Vildas friidrottsträning och ansvarar för stationen med armhävningar och situps.
Ska vi göra tjejarmhävningar eller vanliga?
frågar ungarna.
”Eeh? Varå?” säger jag. (Fast jag vet ju…) ”Nu får ni förklara. Nä-ä. Det där verkar ju helskumt för tjejer kan ju vara lika starka som killar. Eller starkare!”
Och så gör tjejerna ”vanliga” armhävningar.
Detta är en yttepyttepytteliten del i våra döttrars liv som begränsar dem i att utveckla självkänsla och styrka.
Va? Kan jag vara stark? Fast jag är tjej? Hoppsan. Det var jag visst.
Kuken allting! vill jag bara skrika.
Idag gick första deltävlingen av mellojello av stapeln och självklart tittar vi på dravlet. Vad annars liksom?
Sångaren Yohio gick direkt till final och det var ett finger i ögat på alla hatande nättroll därute.
Yohio är ingen hen. Han är en han. Som inte riktigt faller in i mallen av vad vi förväntar oss av en han. Och det är så jävla befriande att se. Fuck off liksom.
Melodifestivalen har förmodligen sin största publik hos barnfamiljer och som vi vet är det tweenisarna som styr i de svenska hemmen.
Och nu får våra älskade prepubertala ungdomar en helt ny typ av rolemodel. Ingen Danny-boy som visar magrutorna och pratar om svartingar samtidigt som han fyrar av ett klorin-smile. Ingen Marie ”jag skulle aldrig anspela på sex” Serneholt med trådsmal midja, korta kjolar och tillrättalagt hårsvall.
Nä, det är nya tider nu. Nu kommer det en människa som knullar könsnormerna hårt i röven utan att röra en min.
Och våra söner får se en man, en människa, en förebild. Som går sin egen väg och berikar sitt liv med ”kvinnliga” attribut som smink, vackra kläder och håraccessoarer. Det är okej.
Man kan vara kille ändå. Men kanske ha det lite roligare.
Och våra döttrar får se en man, en människa, en förebild. Som är man men inte ”manlig” och de tillåter sig att attraheras av en människa istället för ett kön och kanske tänker att ”den människan är vacker”.
Jaha. Ännu ett år närmare döden.
Närå. Ännu ett år av livsvisdom, erfarenheter, minnen, tårar och skratt. 2012 är tillända och it’s time for a summary.
Årets resa: Utan tvekan Meschico! Ja, jädrar i min lilla låda sicken resa! Trots utgångna pass och adrenalinpåslaget from hell, mystiska blåsor på Ingo och en överreklamerad hummerpizza så blev den här resan en minneskaramell i livet! Vi snackar vita sandstränder, turkost hav, palmer, Corona till frukost och frieri här.
Årets böcker: Böcker jag minns från året som gått är bland andra Slagskämpen som handlar om en homosexuell pojkes uppväxt i en romsk familj. En klassisk dokumentärroman på temat ”min miserabla uppväxt” men utöver det en god ögonöppnare för de livsvillkor en romsk familj kan stå inför.
Hungerspelstriloginvar en trevlig läsupplevelse. Tacksamt diskussionsunderlag i gymnasieklass.
Men Sandmannen av Lars Kepler blev min värsta bladvändare detta år. Jisses vilken ruskig story. Var tvungen att låsa dörren om mig. Hugaligen!
Jaha?! Tycker ni att jag inte rört mig inom den stora litteraturens sfär? Hmpf! Ni ska vara tacksamma över att jag läser igen överhuvudtaget. Lästorkan har varit ihållande detta år.
Årets TV-serier: Femte säsongen av Sons of Anarchy är nu till ända. Stark start men segt slut. Bäddar för en sjätte säsong dock!
Game of Thrones. Mjukporr och fantasy i en härlig blandning! Khal Drogo – när kommer du igen? Längtar!
Årets låtar: Inte en jävla aning om ifall dessa låtar släpptes i år men mina mest lyssnade låtar under 2012 är i alla fall: Love me or hate me med Miss Souverigny, Paper planes med M.I.A, De som spottar med Kapten Röd och You are the best thing med Ray LaMontagne.
Årets film: Vi måste prata om Kevin fick mig att må dåligt men berörde mig som fan.
Pirater. Så himla, himla kul film. Älskar Queer-piraten mest.
Årets poddar: Jag har under slutet av 2012 börjat lyssna på poddar och mina absoluta favoriter är Gotlands[T]rosorna och En varg söker sin pod . ”Gotlandstrosorna” för feministiska samtal om underlivssvamp och Disney medan ”En varg söker sin pod” pratar feminism kring aktuell kultur. Så roliga också! Jag älskar vargarnas samtal kring hur Stieg Larssons utseende förändrats efter att han slutat tjackpunda. Och hur orealistiskt det är att han fått ligga med barn. Hahaha! Trosornas samtal om underlivssvamp och manliga gynekologer är också mycket underhållande! Lyssna för faen!
Årets karriär: Under året har jag trappat upp arbetstiden successivt och fått ökat ansvar och högre lön. Bra! Men förutsättningarna för att göra ett bra jobb finns inte. För stora grupper. För många kurser. För lite tid. Inte bra!
Jag har steppat upp när det gäller mitt samhällsansvar i klassrummet. Rasistiska, kvinnofientliga och homofobiska uttalanden görs numera icke ostraffat i mitt klassrum. Jag tar diskussionen. Alltid.
Vårterminen slutade i att tårar fälldes för förlorade kollegor (ej i jordelivet) men höstterminen med dess nya tillskott i arbetslaget visade sig bli en perfekt kombo. Har aldrig skrattat så mycket på jobbet som nu.
Årets kärleksboost: Hallååå!? Frieri!? Behöver jag säga mer?
Årets uppbyggnad: Efter fotoperationen i mars hjälpte PT-Maria och sjukgymnast-Helena mig att bygga upp min styrka och jag blev nästan smärtfri. Har aldrig varit så stark som i somras.
Årets ras: Efter en cykeltur med barnen i augusti fick jag tillbaka höftsmärtorna. Som sedan följdes av ryggont, nackont (har haft cirka ett nackspärr varannan månad) och en klämd nerv i handleden. Träningsförbuden har avlöst varandra och jag har vältrat mig i godis, pizza och cigg. Det var mycket längesedan jag var i såhär dålig form som jag är nu.
Årets flipp! Syskonkärleken som spirar i Ryra! Det är helt otroligt, fantastiskt vilken underbar relation våra frön har. Vilda tar Ingo i försvar – alltid! Gör han något dumt och vi höjer rösten, japp, då är syrran där och försvarar och går till motattack: ”Det var faktiskt inte meningen! Hur skulle du känna om jag pratade så argt till dig!?” Är han ledsen, japp, då är hon där och tröstar. Snabbt som fan. Och det är bara syrran som får klapp och kyss och långkram helt oprovocerat. Vi andra får fläka ut oss och truga.
Årets flopp: Brustna relationer.
Årets lärdom: Alla älskar inte mig. Det är okej. Jag älskar inte alla.
Årets insikt: Allt känns bättre om man förlåter sig själv. Ibland är jag kass. Jag blir för full. Smygröker. Får kroppsångest. Äter för mycket. Äter för lite. Sover för mycket. Sover för lite. Ältar och gråter. Spyr och svär. Men efter att jag läste Jonas Gardells dikt ”Förlåt dig själv” ur En komikers uppväxt så har jag börjat göra just det – förlåta mig själv. Och livet ler mer mot mig nu.
Förlåt dig själv
För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.
Jaha. Vad händer nu då? Vilka förväntningar sätter vi på 2013?
Ja-aa… det blir bröllop och studier. Så mycket vet jag. Och i övrigt tänker jag mig att min höft ska bli bra. Det är liksom lönlöst att sätta upp några mål om kraftprov, midnattslopp och antal enbens knäböj när jag inte kan hämta posten utan att få ont.
Och så hoppas jag att jag får fördjupa och utöka de relationer som är nya i mitt liv detta år.
Jag är för nyårslöften. Om de är snälla. Tidigare nyårslöften har varit: träna sex dagar i veckan, väg dig varje dag, ät dig aldrig mätt, titta på dig själv i spegeln varje dag och säg till dig själv hur ful och äcklig du är så kanske du blir smal nån jävla gång. Detta året tänker jag mig: försök skippa ciggen i så lång utsträckning som möjligt. Förlåt dig själv om du inte lyckas.
och aldrig kommer till dörren?” frågade Vilda.
”Klockan?” svarade jag.
”Nä. En hen som går på löpband.”
Jo. Hon sa så. Jag frågade till och med om jag hörde rätt. Jag räknar kallt med att SAOL lägger till HEN på listan inom 18 månader.
Jag har aldrig varit en så kass lärare som jag varit den här terminen. Men det är okej. Under de förutsättningar som råder så får jag nöja mig med enough.
Men. Ibland är jag närmast briljant i utformandet av mina uppgifter. Och eleverna sen. Så smarta! Idag till exempel hade vi litteratursamtal kring realismens författare och sju tjejer satt tillsammans och diskuterade betydelsen av Systrarna Brontës verk ur ett feministiskt perspektiv. Man ba’: Katjing! Min pedagog-avatar bara hoppar upp likt en Mario hög på guldstjärna och håvar in pedagogiska poäng. Och häromdagen! Min musikklass fick en muntlig uppgift kring musik, makt och ungdomar och en av brudarna går upp och river av en genusanalys av dagens musikvideos. I just say: Katjing!
Jag är inte längre orolig för feminismens utveckling trots att det fortfarande finns gott om grottmänniskor därute. Det finns hopp. No doubt.
Tack till feminismens pionjärer för att ni väckte frågor och la grunden för oss sjuttio- och åttiotalister. Med hjälp av er har vi kunnat trappa upp kampen för ett jämställt samhälle. Tack vare er är tiden mogen för att ta sig an frågan om ett normkritiskt samhälle där genus inte ska få styra över språk, skola eller fritid. Vi har med er hjälp fortsatt bygga och det blir utifrån det bygget som nittiotalisterna fulländar den feministiska kampen.
Amen.
Den här boken är så jävla briljant så den ska ni köpa till alla föräldrar, pedagoger och övrigt löst folk som slänger ur sig uttryck som ”pojkar är pojkar” eller att ”alla flickor har en rosa period”. Den blandar fakta, tips, intervjuer och tänkvärda illustrationer och det står nåt bra på precis varenda sida.
Så. Köp den. Till dig själv om inte annat.
det var inte jag som stack den här boken i händerna på Ingo.
Han ba’: nä, men om jag skulle ta och bläddra lite i Nina Burtons Den nya kvinnostaden och lära mig lite om pionjärer och glömda kvinnor under två tusen år.
Nu gick han och hämtade en extra kudde. Vägrar släppa boken.
Naaw. Mammas pôjk.
Ibland blir jag anklagad för att vara PK. Jag tar det som en komplimang. Vad är det för fel på det, liksom? Fler borde vara det om det här jävla landet ska fortsätta rulla.
Nog om det. Jag vill bara att ni ska veta att jag gärna framstår som PK men jag är inte PK. Jag är nämligen en ulv i fårakläder. Kålsupare. Ond.
Jag snackar gärna vitt och brett om hur föördomsfrii jag är. ”Alla får vara preciiis som de är, se ut hur de vill, alla är vi människor liksom”. Men egentligen är jag fördomsprofilen personifierad.
Ett axplock av mina fördomar:
Det här med att vissa på allvar tycker att Tom Cruise är het, de måste ju leva med en jävla skev bild av verkligheten. Han är ju fan inte snygg nånstans.
Personer som har ett extremt pedantiskt, städat hem har med största sannolikhet dålig självinsikt alternativt själsliga bekymmer alternativt dåliga relationer. Det finns få uttryck som stämmer bättre än det här: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete!”
Personer som särskriver har lägre IQ än andra. Oahhha! Skrev jag det där? Högt!? Nä? Nej, självklart är det inte så. Eller? Jag vet inte. Men alla jävla SD-anhängare särskriver ju för fan!
Föräldrar som låter sina små flickebarn gå med smink till småskolan är lite dumma i huvet.
Personer som lyssnar på house röstar blått. Motivering överflödig.
Ja. Det var allt för nu. Det kommer mera.
Som tonåring var jag smått besatt av Linda Skugge. Läste alla hennes krönikor och böcker. Jag tror till och med att jag skrev till henne vid ett tillfälle. Ja, jag höll till och med på att förlora ett jobb på grund av henne (Jag satt hellre och läste hennes böcker än kontrollerade kylskåpsdörrslister. Inkallad till chefen på samtal räckte. Still hate him.)
Och så bara gick hon ut och sa att hon inte längre var feminist! Jag ba’ – va!? ¿Que? And then she lost me.
Men nu är hon back on track! Jag visste väl det.
ryrasstjarna 