I perioder är jag så förbannat trött. Typ nu. Sova, sova, sova, det enda jag vill.
Jag har ett väldigt stort sömnbehov. Behöver typ nio timmars sömn varje natt. Och gärna en middagslur på det. Klarar mig på åtta timmar men går det ner mot sju så går det ut över det allmänna välmåendet. Ont i huvudet och jävlig. Kvällstrött som satan är jag ock. Kan lätt gå och lägga mig runt åtta på kvällen, med barnen. Men nu på lovet har Vilda gått och blivit kvällspigg… Oh Jesus… måste typ vara uppe till tio-elva och uggla med henne…
Jag planerar delar utav mitt liv utifrån mitt sömnbehov… typ ”nä den serien kan jag inte se för den börjar kl. 22 och då ska jag sova” eller ”nä, kan ni komma kl. 14 istället för jag ska sova middag med Ingo.”
Och det är ett lite känsligt ämne för mig det där. Kompisar vill gärna pika mig om mina tidiga sömnvanor och Tobbe gnyr om att jag ska göra nåt vettigt istället för att ligga och sova på dagarna.
Jag mår allvarligt psykiskt och fysiskt dåligt om jag inte sover så mycket. Får ångest, magproblem, huvudvärk osv. När Vilda var liten sov hon alltid hos oss. Alltid. Gör fortfarande. Jag kände att det här med samsovning gav mer sömn och trygghet för oss. Men sen började det balla ur och den där sönderhackade sömnen fuckade upp mig fullständigt. Ingo sover efter mycket kämpande hela natten själv. I egen säng. Och sing halleluja för det! Jag är en bättre människa tack vare det!
Men jag kan inte låta bli att grubbla över hur tusan det blivit såhär. Jag kommer ju liksom aldrig kunna bli supermodell, ni vet väl att Emma Sjöberg bara sov runt fyra timmar per natt när hon var som störst. Seriöst. Det måste ju vara en genetisk defekt.
Men iallafall… när jag var liten var jag helt besatt av att inte gå och lägga mig senare än 20.00. Jag fick ångest och blev orolig om vi hade gäster sent till exempel. När Bevvan gick på TV på söndagar så startade det 20.00 och slutade 20.45. Då borstade jag tänderna och gjorde mig i ordning innan det började och sen sprang jag till min säng så fort eftertexterna började rulla. (Ja, jag prioriterade alltså Dylan och Co. före sömn där.) Jag minns att jag inte ville åka på nåt läger för att jag visste att det innebar nattugglande. En gång var jag så nervös inför en fotbollscup att jag knappt sov en blund. Men till slut grät jag för att min sömnbrist oroade mig mer än nervositeten inför matchen.
Hur fasen har jag blivit sån här? Okej för stort sömnbehov, men den där oron som uppstår när jag vet att jag inte får sova ordentligt. Och ångesten efteråt?
Amatörpsykologiska uttalanden mottages tacksamt.
Godnatt.
ryrasstjarna 