Spetsad

Igår satte jag mig på en blyertspenna. Den borrade sig in i min högra skinka. Stack ut som ett spjut.

Sådana händelser hör man ibland om. Till exempel berättade min tatuerade att en kunds polare en gång fick en virknål i mellangården. Om man tänker ju: Hur i helvete lyckas man med det?

Nu vet jag. Bortsett från virknålen och mellangården då.

Såhär gör man. Man jobbar sista dagen före långledigt, sticker ut till shoppingcentret som Gud glömde, försöker handla julklappar men står mest i kö. Sen letar man parkering för att handla julmat. Hittar ingen. Svär som fan och skiter i allt. Stannar och dyrhandlar allt i liten mataffär.

Åker hem. Hämtar barn. Fixar käk. Roddar inför Vildas punkfest.

Och sen så tänker man: Nä nu jävlar ska morsan fredagsmysa. Och då går man med raska steg till soffan och säger till sonen: Nu. Nu kommer mamma.

Och så liksom dunsar man ner i soffan. Med all kraft. Där dynorna möts. Där något barn tappat ner en trubbig blyertspenna som ställt sig upp.

Ja. Det är alltså så det går till. Och jag är helt övertygad om att bruden med virknålen i mellangården gjorde precis likadant som jag. Fast med mer oflyt.

Jag for i alla fall upp fort som fan och drog ut pennhelvetet. Jag stöttade mig mot väggen in case of eventuell svimning. Men icke. Min välgödda julskinka tog spetsningen bra. Allvarligt talat, det gjorde inte så djävulusiskt ont som man kan tro.

Men det är fortfarande mycket, mycket synd om mig.