Morsan bjuder till

Jag kompade ut en timme tidigare idag. Tyckte att jag arbetat för mycket på sistone. Behövde vila, få krafter.

Då finns det två alternativ. Åka raka vägen hem, slänga sig i sängen, powernappa trekvart och sen hämta ungarna. Eller. Åka raka vägen och hämta ungarna, placera oss alla i soffan under ett tjockt täcke framför en film och käka smörgåsrån med mycket smör och dricka varm oboy.

Beslutsångest.

Men jag valde det sistnämnda.

Tror ni inte ungarna går totalt bärsärk där jag ligger under filten smulandes med mina rån. De slåss nämligen om sin moders kärlek. Vem ska sitta närmast mig osv. Det blir gråt och tandagnisslan, knuffar och brottning.

Det enda jag ville var att samla krafter. Inte bli av med dem. Till slut somnar jag framför hotell Transylvanien med två frimärken på mig. Motiv barn.

Nästa gång ska jag umgås bara med mig själv.

Om ni tycker att Ingo verkar långhårig så kan jag meddela om att det inte är något emot vad han är nu. (Bilden är från december).

Det är nu det händer!

Tummen må vara bättre men höften är fortfarande skev och jävlig. Men imorgon är det dags! Ääääntligen ska jag på magnetröntgen i GBG! Det känns nästan som att vara bjuden på fest. Halvåtta på kvällen ska jag rullas in i röret. Krattorparns Märta ska följa med som sällskapsdam/terapeut så det känns som en liten happening bara det!

Jag hoppas, hoppas, hoppas att de ser nåt! Vad som helst nästan. Allra helst lite benpålagringar på höftkulan, då räknar jag med att opereras och vara så gott som återställd till sommaren.

Jag håller mb de quervain-tummen. Ni med va?

Not happy go lucky.

Litterära analyser

Mina elever skriver r.u.s.k.i.g.t bra litterära analyser. (Beror det på att de har moi som lärare? Höhö)

Ja, jaaaa, jag ska inte ropa hej förrän de är skickade till urkund…

men förjävla lässugen blir jag.

Var har jag varit egentligen?

Ni undrar kanske vad tusan som hände? Vadan detta långa avbrott i mästerbloggandet?

Orsakerna är två och presenteras härmed i rangordning.

1. Ett stycke Morbus de Quervain har ställt till det ordentligt. Efter allt bloggande från mobilen så har jag lyckats skaffa mig en kraftig inflammation i ett senfack. Detta har led till sjuka smärtor, voltaren en masse utan resultat, tårar, röntgen, arbetsterapi osv. Till slut fick jag en kortisonspruta som (nästan) hjälpte helt. Tjoflöjt!

”Men varför inte blogga från datorn?” tänker ni. Orka, säger jag. Orka starta ett tröskverk till dator. Orka hålla i huvudet det man tänkte skriva tills webbläsaren harvat färdigt.

Dessutom har min tumme inte klarat att skriva på dator heller…

2. Den andra orsaken är att jag har sjuhuhuuukt mycket att göra nu. Jobba 80. Plugga 50. Starta utvecklingsprojekt med lärarkandidat (150). Vara mamma/blivande fru, sova, äta osv. Jag har haft så môe det senaste så det har varit en ansträngning att hålla tankarna i styr. Att blogga hade blivit det som rågade måttet, så att säga. Min hjärna har inte klarat att fokusera på mer saker nu. Så då får man skära ner lite i tankeverksamheterna… Bloggen och den dagliga tidningen rök. (Per Anders Fogelström och Forbrydelsen fick vara kvar) .

Men nu är senfacket på bättringsvägen så jag jobbar upp den kroniska värken istället genom att ignorera läkarens inrådan till att sluta ”ajfåna”.

Förtydligande

Alltså, jag menar att det är en yttepyttepytteliten liten del i det stora hela. Inte yttepyttepytteliten som i oviktig.

Om vi adderar denna yttepyttepyttelilla tjejarmhävningsdelen till alla andra normerande skitsaker som begränsar och förminskar våra döttrar – ja, då har vi genast en blöt jävla filt över oss som hindrar oss att ta oss framåt – uppåt.

Capish?

Tjej=svag? stark?

Jag är med på Vildas friidrottsträning och ansvarar för stationen med armhävningar och situps.

Ska vi göra tjejarmhävningar eller vanliga?

frågar ungarna.

”Eeh? Varå?” säger jag. (Fast jag vet ju…) ”Nu får ni förklara. Nä-ä. Det där verkar ju helskumt för tjejer kan ju vara lika starka som killar. Eller starkare!”

Och så gör tjejerna ”vanliga” armhävningar.

Detta är en yttepyttepytteliten del i våra döttrars liv som begränsar dem i att utveckla självkänsla och styrka.

Va? Kan jag vara stark? Fast jag är tjej? Hoppsan. Det var jag visst.

Kuken allting! vill jag bara skrika.

Kuttersmycket Danny

Okej. Det var väl ändå ett intressant drag att pilla in Danny S som sidekick till Gina på mellon? Lite ”vi vänder på steken – tänk”. Lite ”ja, men nu har vi ju haft kvinnliga kuttersmycken så länge – vi kör en twist”. Men jag undrar hur det känns att enkom ha fått sitt jobb baserat på det yttre. För att leda direktsändningar inför tre miljoner tittare kan vi ju inte påstå var hans bästa prestation hittills.

Kan hända hatar jag starkt och mycket objektifieringen av kvinnan. Kan hända uppskattar jag oftast objektifiering av män. Lite nakna bringor har ingen dött av. Särskilt inte Jax eller Khal Drogos.

Men seriööööösst! Hur fan tänkte de när de ställde Danny i brandmansutsyrsel
och bar överkropp på scen? Och hur fan tänkte han själv som ställde upp på det? Alla dessa tillfällen då han fått flasha brösten i i TV under de senaste veckorna! Det äcklar mig tamejfan! Det blir så jävla obvious att det är därför han är där. Att få det att rinna till hos pubertetsbrudar och Pernilla Wahlgrens-morsor. Nä-ä. Dra åt helvete vad osmakligt. Och ja. Det visar sig att objektifieringen av mannen är högst lika osmaklig som den av kvinnan.

Och hörde ni i slutet hur han berättade att detta vill han aldrig gör om. ”Det var inte hans grej” att leda program som melodifestivalen. Nä tro fan det! För han vill väl liksom vi andra bli anställd på grund av vad vi kan och presterar och inte hur stora bröstmuskler man har.

Tvi. Och så vidare.

Sa hon och räknade dagarna till säsong 3 av Game of Thrones kommer ut…

Honey – I’m hooome!

En ä tebaka. Å en ä förbanned.

Yohio är en viktig förebild

Idag gick första deltävlingen av mellojello av stapeln och självklart tittar vi på dravlet. Vad annars liksom?

Sångaren Yohio gick direkt till final och det var ett finger i ögat på alla hatande nättroll därute.

Yohio är ingen hen. Han är en han. Som inte riktigt faller in i mallen av vad vi förväntar oss av en han. Och det är så jävla befriande att se. Fuck off liksom.

Melodifestivalen har förmodligen sin största publik hos barnfamiljer och som vi vet är det tweenisarna som styr i de svenska hemmen.

Och nu får våra älskade prepubertala ungdomar en helt ny typ av rolemodel. Ingen Danny-boy som visar magrutorna och pratar om svartingar samtidigt som han fyrar av ett klorin-smile. Ingen Marie ”jag skulle aldrig anspela på sex” Serneholt med trådsmal midja, korta kjolar och tillrättalagt hårsvall.

Nä, det är nya tider nu. Nu kommer det en människa som knullar könsnormerna hårt i röven utan att röra en min.

Och våra söner får se en man, en människa, en förebild. Som går sin egen väg och berikar sitt liv med ”kvinnliga” attribut som smink, vackra kläder och håraccessoarer. Det är okej.
Man kan vara kille ändå. Men kanske ha det lite roligare.

Och våra döttrar får se en man, en människa, en förebild. Som är man men inte ”manlig” och de tillåter sig att attraheras av en människa istället för ett kön och kanske tänker att ”den människan är vacker”.

Skavlan

Kollar på Skavlan. Jag har inte orkat med honom på mycket länge. Gubbig och allmänt jävla aptråkig. Tar upp helt irrelevanta frågor och låter inte någon prata till punkt.

Men. Idag skulle ju Anna Wahlgren vara med och det var jag ju tvungen att se. Jag har ju anammat hennes sova-hela-natten-kur för Ingo med mycket gott resultat.

Usch, usch, vilken hemsk, hemsk människa! Konspirationsteorier och martyrskap järnet ba’! Ja, hennes dotter har ju skrivit en bok som, milt uttryckt, ifrågasätter sin moders föräldraskap.

Jag har läst boken. Jag tog till mig den ganska snabbt, den kändes trovärdig. Och jag inbillar mig att barnets tolkning av sin uppväxt väger tyngre än förälderns, även om minnet inte alltid är den mest pålitliga källan.

Men efter att ha sett denna egocentriska och ocharmiga människa i Skavlan så kände jag att dotterns bok kan tituleras som en ”True story”.

Men sömnmetoder för barn, det kan Anna banne mig. Det kan ingen ta ifrån ‘na.