Obama vann! Tjoflöjt!

Fan va gött! Jag var änna orolig där ett tag. Jag har ju, som ni nog förstått, inte så mycket till övers för konservativa jävlar som vill starta krig och föra kvinnans rättigheter bakåt en sisådär 100 år. Equal rights unt so weiter. Bra skit.

Sluta tjata om kvinnoförtrycket!

Det här jävla tjatet om kvinnoförtrycket. Orka, liksom.

Till Camitta

Hej Camitta! Som du säkert vet älskar du mig. Och jag tänkte att du skulle fortsätta med det. Jag läste ditt blogginlägg idag ”Återigen Hen” och jag kände mig lite träffad, Hen-förespråkare som jag är. Och säkerligen uppfattas jag som en ”avkönande” förälder av vissa. Jag tänkte bara ge min syn på saken. Bara lite lugn ”såhärtänkerjagomsaken-ton”. Oki?

Jag vet inte om din blogg är ”privat” men för säkerhets skull så länkar jag inte men tar mig friheten att citera ditt inlägg nedan:

Återigen Hen

Jag har väl som vanligt inte fattat det, varför det är så viktigt att ge barn en “könlös” uppväxt, varför det provocerar så mkt att Coop har diskriminerande reklamfilmer osv osv. Jag och många andra flickor födda på 70 och 80-talet är uppfostrade jävligt “tjejigt” eller rättare sagt vi fick välja vad vi ville leka med, ha på oss osv. När jag var liten gillade jag Barbie, smink, rosa klänningar, Transformers, StarWars, Disneyprinsessor, spela piano och min högsta dröm var att bli stridspilot och va med i ett krogslagsmål. Mina föräldrar lät mig och min bror välja själva…och jag fick en jävligt trygg uppväxt, är inte det de viktigaste? Och kan det inte bli förvirrande för barn om man “saknar” könstillhörighet?

Jag är inte spec insatt i debatten men tycker ändå att ett barns trygghet är viktigare än att bli uppfostrad som hen…känns som ett problem skapat för de som redan har det bra. En arbetslös ensamstående 4-barnsmorsa i en etta i förorten lägger nog inte riktigt samma krut på hen som en morsa med jobb och lgh i Linné…

Just det, min bror säger att jag bara har svart på mig nuförtiden för mamma tvingade mig ha rosa klänningar när jag va liten…sikken jävla skitmorsa, hon har förstört mitt liv!!!

För mig är hen ett användbart könlöst pronomen som underlättar såväl i tal som skrift. I vissa sammanhang är könet på personen i en text helt oväsentligt i sammanhanget, liksom ålder eller ursprung. Kanske i en nyhetsartikel eller skoluppgift. Och man kan visserligen använda ord som denne eller personen men ibland (faktiskt ganska ofta har jag märkt) flyter det bättre med ett hen (enstavigt liksom).  Istället för att säga: ”Vad gör han eller hon då?” kan man säga ”Vad gör hen då?” Can you feel the flow?  

Tolkningar av ordet finns det nog lika många som läskunniga men personligen anser jag att det fyller en funktion i språket: när kön är oväsentligt – kör med hen. ”Jamen varför inte bara säga han eller hon då?” Jo för att risken, högst personlig åsikt, tenderar att bli att vi refererar till han eller hon i olika situationer och på så sätt riskerar att befästa könsnormer. Varför tänker vi ”han” när vi hör ordet läkare? Varför tänker vi ”hon” när vi hör ordet sekreterare? (Ja, jo kanske för att könen genom historien har haft majoritet inom yrkesgrupperna men genom att låta språket fortsätta hora för historien så finns ju risken att vi fortsätter se det så.” Men?! Hahahahahohohoho så du menar, på allvar, att hen kommer hjälpa upp ojämställdheten inom vissa yrkesgrupper?!! Tillåt mig h.å.n.s.k.r.a.t.t.a. Nänä… det tror jag ju inte. Jag tror rent av att det är andra faktorer som är bra mycket viktigare där MEN jag är grymt fascinerad av språkets makt och hur användningen av det kan styra våra tankar och föreställningar om omgivningen (och provocera!)

Sen det där med uppfostra barn till hen… Jag kanske tar åt mig onödigt mycket här. Kanske läser du inte ens min blogg längre men jag vet att jag riskerar att uppfattas som uppfostrare av små hönor (haha – hens) men det gör jag i så fall inte medvetet. (Och om jag uppfattas så så är det inte hela världen heller.) MEN det jag däremot tänker medvetet om i mitt föräldraskap är att inte fostra mina barn efter stereotypa könsnormer. Jag har ett hopp och en tro om att alla är individer och har rätt att vara det. Jag ger blanka fan i om det finns biologiska skillnader så länge barn får vara barn och välja själva och inte fastna i förväntningar och normer. Men får mina barn verkligen välja själva? Ja, men inte innan de faktiskt fått möjligheten att göra ett val. Jag vill gärna lyfta några exempel:

Färgen rosa. Alltså. Rosa är en färg. Fin tycker jag, speciellt babyrosa. Har dock svårt för de där skära nyanser (blandat med orange = kräks). Men vad lägger vi egentligen i färgen rosa? Vilka egenskaper följer med på köpet? Jo, inte sällan fin, söt, duktig osv. Inte sällan i kombination med en flickkropp. Således – våra döttrar tilldelas, tack vare den där babyrosa bodyn, vissa förväntningar. Jaja. Men en färg är en färg är en färg. Jojo. Men är den det när jag klär min son i det? Eller, uhuuu, blir han en fjolla då? Jaja. Skratta ni, ni upplysta och medvetna storstadsbor som vet att så inte är fallet. Men tyvärr. Världen är inte så rosaskimrande (trumvirvel plus skrattsalva, tack). Så, på grund av dessa förväntningar som är så sammanflätade till kön så har jag medvetet valt bort vissa rosa plagg för min dotter för att istället sätta dem på min son. Mixed up the könsnorm you know – mer provocerande än man kan tro.

Så nä. De får ju inte välja när de är små, små. Men när Vilda kom i sin ”rosa prinsess-period” – som ju ”alla flickor” går igenom (ni vet som aktiveras i 3-4-årsåldern till följd av lillhjärnans vänstra dels utveckling aka. prinsesscentret) och faktiskt kunde uttrycka att allt hon vill klä sig i ska vara rosa, alternativt lila, alternativt glittrigt, så var det helt fine (haha – NOT ) med mig men okejrå. Hon fick som hon ville, även om jag visste att det också medförde att hon allt oftare fick höra att hon var fin, fin, fin.

Vart vill jag komma egentligen? Jo att en färg är en färg är en färg men bär i vissa sammanhang mer än en kulör och att det kan vara bra att klä sitt barn i olika färger. Risken att omgivningen bemöter ditt barn på olika sätt beroende på hur det är klätt finns liksom där. Av samma anledning klipper jag inte Ingos hår i en ”tuff” pojkfrisyr för jag vill inte att han hela tiden ska identifieras med att vara tuff, tuff, tuff. (Jaja. Och sen vill jag ju att han ska ha en Opie-frisyr också… rätt tufft faktiskt…) (För övrigt så går ju ändå allt åt helvete när de börjar dagis, skola så why care? Might be a waste of time…)

Barbie då? I just love it! Jag lekte också massor med Barbie! Och därimellan byggde jag kojor och lekte krig! Barbie och dockor är ju asbra! Man övar sig i sociala relationer, omhändertagande, utforskar sin egna sexualitet (ni vet jucka, gnida dockorna och här vågade man ju även ta ut svängarna lite – heterosex likväl som homosex – göttä! Oh så lite varmt pirr i fjösa – fint). Klär på. Klär av. Sorterar pyttesmå skor. Kammar hår. Men nackdelen är ju att det bara är flickor som förväntas ta del av denna fantastiska lek! Jag vill att min son också ska få leka familj, ta ansvar, visa omsorg och så vidare. Och det är snarare DÄR problemet ligger. Att vi stänger ute pojkarna från familjelivslekarna. För det är ju inte så att allt som anses ”flickigt” är lika med dåligt. Det dåliga är att inte alla barn ges möjlighet att lära sig genom, i brist på bättre uttryck, ”varandras lekar”. För mig är det jätteviktigt att min son har dockor att leka med, en liten spis att laga mat på, att han får hjälp till med tvätten osv preciiis som sin syster. För jag vill inte uppfostra en blivande familjefar som kliar sig i skrevet och höhöhöar fram att kvinnans plats är i köket. Fan. Jag vill ha en son som vill ta ut halva föräldraledigheten liksom. Och för mig är det lika viktigt att vi köper en monstertruck till Vilda för att hon tycker att det är skitkul med en radiostyrd bil och inte säga att det ”är nåt för pojkar”. Och låter henne prova, plocka isär, förklara hur det funkar osv. För teknik kan alla lära sig – inte bara pojkar.

Fan vad jag svamlar. I vilket fall. För mig handlar det inte om att sudda ut deras könstillhörighet utan istället om att sudda ut normerna och förväntningarna kring deras kön. Gör vad ni vill liksom. Vad NI vill. Men gör fan inget bara för att leva upp till samhällets FÖRVÄNTNINGAR av er och ert kön.

Och sen ska vi ju inte sticka under stol med att jag själv kämpat (kämpar?) sen tidiga tonår med en jävla skev självbild. Allmänt självhat och destruktivitet har ju satt sina spår. Att ständigt vara (förväntas vara?) en duktig och söt flicka skapar viss… ångest? Och jag inbillar mig att det delvis har med kön att göra. Förväntningar. Och det är min absolut största skräck att något av mina barn ska ha den uppfattningen om sig själv som jag har haft.

Sen vill jag hålla fast vid att för mig är det ALLRA viktigaste KÄRLEK och TRYGGHET. Och nej. Det är inte prio att vara jävligt genusmedveten om inte de två grundstenarna hela tiden går först. Läggs först. Men jag kan inte låta bli att tro att om vi öppnar upp möjligheten och hjälper till att sudda ut normer så bidrar vi till en ökad trygghet och självkänsla hos våra barn.

Och så ett ”Jag älskar dig” per barn och dag så är vi nästan framme.

Ja. Som sagt. Det var la bara så jag tänkte.

 

 

 

Lyckad hjärntvätt #2

”Mamma…? Varför ser dom i klädkatalogen så himla löjliga ut (putar med höften och stoppar pekfingret i munnen.”

”Jag vet inte, Vilda.”

”Har du telefonnumret till dom?”

”Jag vet inte. Jag kanske kan ta reda på det.”

”Bra. För då ska jag ringa och säga att dom är jävligt löjliga och att dom kan sluta med det.”

När hon kläcker såna här grejer… mitt hjärta blir helt varmt.

Ibland lånar hon min telefon och tar kort på sig själv. Än så länge har jag aldrig hittat några plutande läppbilder eller ryggsvanksposer. Jag tror de kommer men jag är tacksam så länge de inte finns. Nu ser bilderna mest ut såhär:

Lyckad hjärntvätt?

På Disneykanalerna matas man ju ständigt av prinsessreklam i olika former, och när ett av alla dessa inslag visades häromdagen sa Vilda att hon hatar prinsessor.

”Varför då?” sa jag (ibland är jag rädd att hon gör såna här uttalanden för att pleasa mig och det oroar mig. Det är ju inget fel i att vilja vara ‘söt’ och ‘fin’ egentligen… det är ju mer orsakerna till varför vi vill det som är det viktiga. Eller snarare problemet.)

”Jamen… de ska ju bara vara så himla fiiina och gulliga hela tiden. Sån är ju inte jag. Jag är inte ‘mammas lilla gulliga tjej’ (med tillgjord röst)” svarade hon. (Var det mina ord? Nej. Jag har rannsakat mig själv. Det är hennes. Inte mina.)

”Vad vill du att de ska vara istället då?” sa jag. (Så lätt kommer hon inte undan.)

”Punkare!”

Och jag gjorde en inre sittdans.

För övrigt så vill Vilda varken ha disco eller pyjamasparty när hon fyller år. Nä, punkfest ska det vara.

Å ena sidan vill jag att mina barn slutar växa nu. Det går för fort. Å andra sidan så längtar jag som fan tills min Rrriot gRl växer upp. Fan! Det kommer bli så jävla spännande. Kolla bara. Föreställ er den här om fem-sex år.

Bekräftelsehororna sammanträder

Eftersom livet inte har tillräckligt att erbjuda så har jag självklart valt att sitta med i föräldrarådet på skolan.

Och idag var det möte!

Oh my godness. Vet ni. Föräldrar är tamejfan ett släkte för sig. Ni anar inte hur många Solsidan-avsnitt man skulle kunna spinna off ur ett föräldrarådsmöte.

Punkt 1. (Trumvirvel) Ett barn har kommit hem med ett rakblad som hittats i en sandlåda!

Tid för utandning.

Det är hemskt! F.R.U.K.T.A.N.S.V.Ä.R.T. Rektorn lovar krafttag! Alla sandlådor ska krattas av vaktmästare. Vad var det egentligen för slags rakblad?!

Ehh. Kanske var det inte ett rakblad… Kanske var det en metallbit. Med en vass kant. (Kapsyl?)

Punkt 2. Ett femårigt barn har kommit hem och sagt att spelet Temple runner finns på skolans iPad. Men det är ju från NIO ÅR! Vad i hel…!!!??? Va?! Rektorn TAR AVSTÅND från detta! Så ska det INTE gå till! Hon ska prata med pedagogerna. (Obs – enda källa, barn 5 år gammalt).

Punkt 3. GENUS! Trodde ni att jag kunde låta bli? Selvføllig icke! Jag inledde med att fråga hur det kommer sig att bara pojkarna sitter vid datorn på fritids. Det hela utmynnade i att jag tyckte vi kanske skulle riva dockvrån. Papporna sa inte knyst men diskussionen höll sig i säkert en halvtimme. ”Men hur gööör du? Hemma till exempel? Har dina barn inga leksaker?” Duh? ”Jo, fast inte olika efter kön.” ”Jahaaaa!”

”Fast det spelar INGEN roll om vi försöker tänka genusmedvetet i skolan för då måste ALLA I HELA VÄRLDEN tänka så och det gör de inte och då spelar det INGEN roll!”

??? Jag har lovat mig själv att inte ge mig in i debatter med uppenbara idioter. (Jaja. Självklart försökte jag men det var någon rektor som tyckte att vi skulle gå vidare.)

Punkt 4. Likabehandlingsplanen. Vore bra om vi kände till och kom med synpunkter på till nästa möte.

”Ja, fast som representant så behöver ju jag veta ALLA klassföräldrars åsikter om dokumentet för att kunna yttra mig!”

”Men du är ju representant. Du representerar gruppen.”

”Ja, och då måste jag ju veta vad alla i gruppen tycker!”

”Eller så har de valt dig för att representera dem? Jag har gjort personval på röstsedeln men det är fan ingen kommunpolitiker som ringer mig inför omröstningar.”

”Fast detta är ju ändå VISS SKILLNAD!”

(Ehh. Nä? Demokrati som demokrati eller? Jag tänker ICKE lägga en sekund på att fråga en enda jävla tjomme om vad de tycker om något som de kan hitta på en hemsida och ha en åsikt om, om de själva vill.)

Rektorn beslutar att var och en gör som de vill.

Punkt 5. Slut på skolavslutningar i kyrkan. Rektorn la fram det så fint så kommentarer överflödiga: ”I och med Skolverkets riktlinjer om att inga avslutningar får färgas av religion så tvingas prästerna prostituera sig själva i kyrkans hus.” Ja. Alltså de får göra avkall på sitt budskap.

Summa summarum: Finns det något släkte som är värre än föräldrar så är det banne mig föräldrar som är lärare. Större bekräftelsehoror får man leta efter. Myself included. ”Amen hemma på vååår skola i staaaan, dääär, då arbetar vi såhäääär, och det är så himla braaaa!” ”Amen jaaag, som förälder, är jag så himla medveeeeten, så mina barn, dom, får bara spela dataspel en minut varannan veckaaa, för jaaaag har liksom hört att forskning visar att det är skadligt”.

Ridå.

Ruinerad

Idag var jag, mol allena, på Överby för att inhandla vinterkläder till fröna. (Ja, inte mol allena, så sett – det var ju fler folk där, men inga frön som tjatade, klängde och gnällde).

To-tal-t ruinerad blev jag. Så innihelvete dyrt med vinterkläder. Spelar ingen roll om det är till 1-åring eller 30-åring det ska handlas till, priserna är desamma. Jag förespråkar ju gärna att man ska ge bort eller ärva kläder från vänner och bekanta, både för ekonomins som miljöns skull. Men för Vilda har vi ingen bra bekant att ärva ifrån… men som tur är har Ingo en stor garderob att plocka ifrån i källaren. Men termobyxor i hans storlek saknades så det var jag så illa tvungen att införskaffa.

Jag var nog inne i samtliga affärer som säljer vinterkläder för barn. Klämde, kände, jämförde. Räknade ut vad som skulle bli bäst prismässigt om jag utnyttjade diverse rabatter och erbjudanden. Jo. Så snål, fattig ekonomisk är jag.

Och efter noggrant räknande så räckte kulorna även till en jacka till morsan och lite reakrafs till ungarna!

Tack gode Gud för medlemsrabatter!

Jacka till moi!

Å vantar.

Det hade varit straffbart att inte köpa den här till Vilda.

Å strumpor till Ingo. Tio kronor paret. Som hittat.

100 procent coolt!

Jag uppmärksammar att min älskade dotter förkovrar sig i min nyinköpta seriebok av Liv Strömqvist 100 procent fett! på eget bevåg.

*stolt*

Vi i villa goes normrunkande

Nä men… Vi kör la’ på som vanligt då, älskling. Du är stark och stabil och jag ler fånigt och visar röven.

”Mäh! Vad säger Tobbe rå, när du spökar ut ungen i rosa?!”

Jag lever ju tillsammans med en, enligt normtänk, ”manlig man”. Det är grovarbetare och blåbyxor. V8-motorer och whisky. Muskler och skägg. Han skrattar åt sexistiska skämt och slåss ibland. Har hävdelseproblem och gråter aldrig. Ja, ni vet typen va?

Såhär är det. Vi pratar inte genus hemma. Men han är ju en av mina trognaste bloggläsare så jag är ganska säker på att han vet var jag står i frågan. Och ibland så slänger jag ur mig: ”Fan, älskling – Jag vill att våra barn ska få vara barn – inte han eller hon. Jag vill att de ska få möjligheten att smaka på alla bitar av livets tårta. Inte bara känna att de måste plocka dem som omgivningen förväntar av dem. Och så vill jag att de ska få ta del av hela regnbågen. Alla färger. Eller hur?” och då svarar han inte. Han mumlar lite om att han och Vilda kanske skulle köra lite fyrhjuling. Eller om han rent av ska köpa en cross till henne. Ja, köra moppe måste hon fan lära sig om vi ska bo såhär… mummel, mummel…

Men när han ska klä på Ingo kläder så väljer han dem som ligger närmast. Oavsett färg. Och när jag säger att jag ska köpa ett par ballerinaskor till Ingo eftersom han tar Vildas hela tiden så säger han inget spydigt i stil med ”Vill du han ska bli bög eller?” Nä. Han säger istället att det finns ett par små ballerinaskor i boden som kanske passar honom. Och sen berömmer han sin son när han klarar att ta på sig dem själv. Precis som om det vore vilka skor som helst. Och det är så jag vill att det ska vara.

För ska vi ge våra barn möjligheten att själva få välja och hjälpa till att rasera förväntningar. Ja, då behöver vi nog göra så. Hålla käften och ba’ göra.