N.Ä. #1

Jag har gått upp två kilo nu under semestern.

Eller egentligen inte. Jag väger exakt så mycket som jag gjorde i början av sommaren. Men det har fladdrat lite nedåt på sistone. Men nu står det alltså på oförändrat.

Och min ologiska hjärna säger därför att jag gått upp två kilo. Och något sånt sätter lätt igång gamla tankebanor; hjärnan går på högvarv. Det gamla hjärnspöket säger åt mig att strukturera upp såväl kost som träning. Mindre mat, mer träning – helst högeffektiv. Börjar planera kostscheman, hur undvika äta tillsammans med andra, hur prioritera om för att hinna träna mer osv. Detta är något som liksom sker av bara farten. De tankarna ligger så väldigt ytligt. Detta hjärnspöket gör också så att jag undviker speglar och blir, inte besatt, men väldigt intresserad av hur andra ser ut.

Samtidigt sätter det igång en armé av motståndstankar däruppe. För att mota Olle i grind, så att säga. Denna armé är väldigt peppande. Frågar mig vad som är viktigt i livet, vad som väger tyngst på prioriteringslistan. Att vara smal eller frisk? Att dra en mindre klädstorlek eller att orka bära mina barn? Att vara mätt eller matt? Att vara en morsa som käkar makaroner och köttbullar tillsammans med sina barn eller vara en morsa som sänder ut jävligt fel signaler till sin dotter om kost och hälsa?

Ja, sådär håller det på. Tusen tankar brottas och bråkar och knuffas. Och det gör mig jävligt disträ och lättirriterad och liksom ”Stööör mig inte!! Jag tänker!!”

Men nu för tiden så vinner alltid armén. Fast det kan ta några dagar innan slaget är över för denna gången. Och tills dess så mår jag dåligt över tyg mot magen och speglar och bikini på stranden.

Men jag tvingar mig att stå naken framför spegeln och berätta för mig själv att jag är stark och frisk och fantastisk.

Och om några dagar är jag okej igen.