Kapten Röd

På väg hem från Götet. Full.

I vilket fall. Jag och Kapten Kling var på Liseberg och njöt av Kapten Röd tillsammans med Michelle och Co. Alltså allvarligt talat. Hur kan man bara blå när man kan vara röd? Jag fattar inte det. Seriöst. Blått för mig är ego. Rött är solidaritet. Kaptenen är röd. Och klok. Han träffar mig rakt i hjärtat. Mitt i kroppsångesten sjunger han: ”Är det du som är galen eller världen som är sjuk?” Det är världen! vill jag skrika. ”Det är den som är sjuk!” Jag är fan inte galen… världen gör mig sjuk…

Sen gick vi till Publik och blev fulla. Att bli full är alltid en lättnad. Problemen försvinner för en stund. Det var öl och Fernet och tequila. Camitta älskar mig. Kanske tio gånger om. Bara för det älskar jag henne.

Och jag tänker på det här med vänskap. Ibland har jag tänkt att jag är för gammal för nya vänner. Men jag har släppt det nu. I’m all yours! Jag öppnar mina armar and just let you in. Kom in för fan! Dela glädje och sorg med mig! Kan man få nog av vänner? Nä. Sulle ente tro’t! Jag är fan för gammal för att tänka så. ”Nä, hen är si och jag är så, passar ente!” Fuck off. I’m all yours.

The one and only Kapten Kling. Älskar’na’/em>

Kaptenen är klok.

För övrigt så undrar jag hur densiteten i kaptenens lårmuskler ligger till. Sjukt många höga knän under konserten.