Jag var med Vilda på friidrotten förut. Vi laddade med äppelpaj och möglig grädde. Sen förra veckan hade jag bestämt med ett par andra morsor att vi skulle ut och springa medan ungarna tränade. Så det gjorde vi. Det gick över förväntan – 6,6 km avverkade vi, så långt har jag inte sprungit sen stan brann. Eller typ på över ett år iallafall.
Någonstans under rundan får jag ett mess av Krattorparn. Jag tar upp telefonen och svarar medan jag springer.
Tillbaka igen så hejar jag på kulstötar-Vilda och kör lite situps. Sen åker vi hem. NOT! Bilnyckeln is totally gone! Ka-ta-strof! Vi genomsöker hela Edsborg utan resultat. En snäll mamma skjutsar oss till spåret och hjälper oss att leta där. Ingen nyckel. Hemma letar Tobbe efter extranyckeln – också totally gone. Pjuh! Jag ber en bön: Gode Gud i himlen, förlåt mig mina synder men kan du bara hjälpa oss att hitta nyckeln. Pliiz? Den snälla mamman säger att vi nog borde kolla anslagstavlan ifall nu någon vänlig själ hittat nyckeln och hängt upp den där. Vi tittar och tittar. Under och bakom. Och så bara: ”Men!? Där hänger den juh!” Mitt framför ögonen på oss.
Gud hör bön. Alltså. Gud hör bön.
Och jag ska aldrig mer svara på mess när jag springer. Åtminstone inte om mobilen ligger i samma ficka som bilnyckeln.
Om jag inte hittat nyckeln så skulle jag inte fått någon födelsedagspresent av Tobbe.
Alltså. Gud. Tack och amen.
ryrasstjarna 
Lämna en kommentar