Skicka ett vykort

Yo folks!

Ni undrar hur det gick med el höfto? Ni tänker ”hoppas di får ordning på’t”?

Mmm. Tack för omtanken men tyvärr. De nada.

Magnetröntgen visade ingenting. Så. Jävla. Sorgligt.

Eller inte. Jag har i allafall inte cancer i benet som läkaren försökte trösta mig med.

Mhm.

Förra gången jag var hos läkaren sa han att kvinnors smärta måste tas på allvar för de har verkligen ont om de säger att de har ont. Barnafödande unt so weiter.

Denna gång sa han: ”Ibland har man ont utan att vi vet orsaken. Då får man lära sig att leva med smärtan”.

Då kom tårarna.

-Men jag har ju haft ont i 2,5 år nu! Jag kan inte ens rasta hunden eller köra bil utan att få ont! Finns det ingenting? En spruta? Smärtstillande? Jag är 30 år!

-Har du testat KBT? frågar fanskapet.

-Que? För höften?

-Du kanske kan träffa en psykolog.

-Que? För höften.

-Barn med sjukdomar som innebär stora smärtor har ibland stor nytta av KBT. Att lära sig leva med smärtan.

-Mhm? Så vad ska jag göra nu då?

-Ja. Ibland kan man inte lösa allt så vi får väl avsluta här. Det kanske går över. Men fundera på det här med psykolog, men den kontakten kan du ju ta själv med vårdcentralen. Och jag skulle bli väldigt glad om det en gång kom ett vykort från dig där det stod ”Jag gjorde som du sa, och nu är jag bra”.

Ridå.