Ni skulle bara veta hur jävla ”tom i pärat” jag är nu. (Leshöpingsuttryck – mycket användbart). Har jag jobbat från åtta a.m. tills nu? Ja, typ. Om man räknar mitt besök i Vildas klass i morse som ”marknadsföring för att locka fler sökande till läraryrket” eller nåt.
Tvåagluttarna har tema ”yrken” och päronen är inbjudna att prata om sina yrken. Självklart anmälde jag mig som frivillig. Jag har ju ett så jävla soft jobb liksom. Tacksamt att fylla ut en lucka då och då. (*IRONI*) På tal om frivillig så var jag på en föreläsning om att handskas med besvärliga klasser en gång. Föreläsaren drog lite olika, återkommande personlighetstyper i klassrummet varav jag genast kvalificerade mig under ”duktig flicka”-kategorin. Nämligen den som, nästan tvångsmässigt, alltid, svarar på lärarens frågor eftersom ingen annan gör det. Eller som, i vuxen ålder, anmäler sig som frivillig förälder att besöka en klass för att ingen annan gör det…
Nåja. Det gick bra. MEN HOLY JESUS MACARONI! Här går jag och piper om högre lön, liksom. Nänä. Ge allt till lärarna för tidiga åldrar!!! Jag skojar inte! Vildas fröken kan få mitt lönelyft! Vilket jobb! Jag började lacka efter tio minuter. ”Hallååå! Jag PRATAR faktiskt hääär!” sa jag inte. Men jag tänkte. Och ändå var jag jättepedagogisk. Satt på en liten IKEA-pall. Använde inga svåra ord (eller kanske. Jag sa skolplikt och ingenjör. Men jag förklarade sen! Asalätta förklaringar. Lovar.) (svor ingenting) och skrev mitt namn med bulliga bokstäver på tavlan. Och dom ba’: ”Min kusin heter Christian (dagens namnsdag)” eller ”Jag ska jobba med att åka jorden runt när jag blir stor” eller ”Kolla mina örhängen” eller ”Ska du äta lunch med oss?” om man bara ”MEN HALLÅÅÅÅÅÅ! Fokus mina vänner – FOKUS!” Då fick jag dansa till ”min hatt den har tre kanter” och sen drog jag.
Ja, det var ju nära psykbryt där men inte så nära som man kan tro. Det kom nämligen sen, hos doktorn. Jag har ju känt mig ”lite nere” i perioder denna terminen. Kan inte sätta fingret på vad men det påminner om ångest men inte alls så starkt. Sover bra. Äter bra. Rör inte på mig som jag ska… kanske därför? Som nykter ätstörd påverkar ju strävan efter balans mellan in- och utgifter lite väl starkt det allmänna välmåendet emellanåt. Men jag har inte alls mått som jag gjort tidigare i sådana situationer. Då har det varit mycket mer grubbel och ångest. Matmeck och oro. Nu började jag fundera på om jag lider av någon mystisk sjukdom. (Mhm. Cancer. Inte osannolikt. Nä.) I vilket fall. Jag bollade detta med en läkare.
Men. Jag glömde ta upp att jag tror att jag är alkoholist. Eller är och är. Men jag tror jag har anlagen, helt klart. (Morsan – hade inte du en gammelfarbror i Finland som hette Pekka som söp bort sin höjdhoppskarriär?) Och jag vill verkligen inte förlöjliga denna fruktansvärda sjukdom på något sätt och JA, JAG VET att jag inte är alkoholist men… det är så förknippat med belöning och skuld på nåt sätt i mitt allmänna mående. Och det bådar ju fan inte gott. Bör tilläggas att jag nästan aldrig dricker. Men när jag väl gör det, ja ett glas räcker liksom inte. svårt att sluta. Och garanterad ångest dagen efter (även efter två glas vin framför TV:n)(eller efter några fler på en tjejmiddag)… Ja, detta tål att tänkas på. Nästa läkarbesök kanske?
Läkaren var i allafall övertygad om att jag har kemibrist i hjärnan. Jaja. Skratta ni. Men det kändes ändå lugnande. Och nu är det jag som dubblar dosen psykofarmaka. (Ooohhh, comin’ up! Get the party started! Oh yea!) Utvärdering om, låt oss säga – en månad?